Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klarinettister hyllade Putte

/
  • Pianisten Claes Cronas trio intog Gevaliasalen med tre klarinettisterna Ken Peplowski, Hector Bingert och Magnus Lindgren.

Annons

Musik skall byggas utav glädje sjöng Lill Lindfors en gång i tiden. Den parollen passade även när pianisten Claes Cronas trio intog Gevaliasalen tillsammans med tre klarinettister av högsta klass. Det var Ken Peplowski från New York, uruguayraren Hector Bingert samt Magnus Lindgren, västeråsare hemmahörande i Stockholm, som bjöd på en föreställning utöver det vanliga. Alla är också kända som saxofonister av rang. När den unge Ken lämnade hemstaden Cleveland var det för att börja som saxofonist i Tommy Dorseys nyrekonstruerade band.

I förlängningen gav det arbete med giganter som sångaren Mel Tormé, pianisten Hank Jones, gitarristen Charlie Byrd, han som förde in bossanovan i jazzen, Peggy Lee, Rosemary Clooney, George Shearing och klarinettkungen Benny Goodmans storband. Att han är värd den uppmärksamhet han fått världen över behöver inte betvivlas efter den fantasifulla konserten. Ken är en genuin instrumentalist som synbarligen obesvärat rör sig inom swingjazzens schatteringar.

I ballader visades hans lyriska fallenhet – i de snabbare numren imponerade också hans elastiska rytmik. Finns det idag någon bättre klarinettist inom swingidiomet kan man fråga sig? Tolkningen av Cole Porters ”I Love You Samatha” från filmen High Society var en pärla. Samma med Duke Ellingtons egen favoritkomposition ”In A Sentimental Mood”.

Magnus Lindgrens klarinett ligger stilmässigt längre fram i tiden, inte alls så långt från Puttes idiom. Han är för mig den givne svenska arvtagaren till Puttes tomma tron. Magnus har en sublim ton, bra teknik och en improvisationsförmåga som inger respekt. Han är även en flöjtist av format. Med klarinetten gjorde han en spirituell med trumslagaren Robert Ikiz där han klurigt kopplade samman jazzklassikerna ”Caravan”, ”Waltz For Debbie”, ”Take Five” och ”Cute”. Klurighet fanns också i hans välsnitsade arrangemang som visade klarinettens uttrycksbredd.

Hörvärd i högsta grad var självklart Hector Bingert vars intensitet och rytmik alltid ger höga utslag på Richterskalan. Med tenorsaxen formade han en innerlig tolkning av en Antonio Jobim-melodi. Genomgående lyste hans genuina musikerskap igenom vilket också publiken gav sitt bifall åt. Visste ni att han redan i tonåren ingick i Nat King Coles stora orkester som turnerade i Sydamerika?

Claes och hans mannar i trion, amerikanske basisten Kenji Rabson och turkiske trumslagaren Robert Ikiz, var inte enbart uppbackare, de fick flera öppningar där de serverade solon fyllda med ackuratess och finess. Men ljudbalansen mellan bas och trummor var tyvärr lite ojämn. Måste dessutom ge en eloge till Claes för hans företagaranda. År efter år presenterar han produktioner som kommer Gävle till del.

Göran Olson

Mer läsning

Annons