Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kraftfull rock – publiken i extas

/
  • AC/DC:s tunga rock’n’roll-tåg rullade in på perrongen i Globen med en explosion.

fredag

Annons

Kabloom! AC/DC:s tunga rock’n’roll-tåg rullar in på perrongen i Globen med en explosion. En smäll och en djävulsk volymstyrka. Det australiska ångloket har kört över det mesta och levererat kraftfull rock i över fyra decennier. Produktutveckling är fortfarande inte aktuellt för den som undrar.

När så Angus Young dyker upp i ett hav av rök så sitter riffen där de ska, deras klassiska ilskna logotyp tänds upp i fonden samtidig som Young kör sin egen variant av Chuck Berrys duck walk över scenen. Publiken i extas, allt är i hamn redan från start.

”Rock N Roll Train” från senaste plattan ”Black Ice” är först ut och sedan är det fullt ställ i två timmar framöver. Musiken är som vi alla vet inte den mest variationsrika, men deras envetna malande svänger något kopiöst trots att den borde stå stilla. Världens bäste fyrtaktstrummis, Phil Rudd, slår inte ett onödigt slag, den robuste och orubblige basisten Cliff Williams likaså. Tillsammans med storebror Malcolm Youngs urkraftsriff skapar de tre ett fundament för de två frontsoldaterna Angus Young och Brian Johnson att lägga ut sina effektiva medryckande och underhållande bombmattor. Alla i kvintetten vet precis vilken roll de har och accepterar den fullt ut.

Hemligheten är enkel. Att vara sin idé trofast och inte falla för tillfälliga trender. Trots att AC/DC varit med sedan 1973 har de klarat av alla farliga 1980- och 90-talsfällor. Inga stora hår, aldrig någonsin varit med på en skiva eller konsert där ambitionen varit att rädda världen och inte minst; inte en enda ballad att höja tändaren till finns i låtkatalogen.

I dag har de i stället blivit en fast punkt att luta sig mot för alla 1960-, 70- och 80-talister. Flera av banden som var stora samtidigt med AC/DC får i dag spela på CC Puben och Ålandsbåten medan de här farbröderna säljer ut två Globen och ett Ullevi i ett nafs.

AC/DC har i dag blivit vad Rolling Stones och Bruce Springsteen är för dem som är födda på 1940- och 50-talet, talesmän för en vuxengeneration som vill busa till det ibland men ändå ha en trygg boj att hålla sig fast vid. Varför stannar fansen annars så lojalt kvar hos AC/DC och inte byter till artister som låt oss säga Marilyn Manson?

Klassiker som ”Back In Black”, ”Dirty Deeds Done Dirt Cheap” och ”Hell’s Bells” fungerar förvånansvärt bra tillsammans med det nya materialet som ”War Machine”, ”Big Jack” och redan nämnda ”Rock N Roll Train”.

Och javisst, det blåses upp en yppig lättklädd jättedam under ”Whole Lotta Roise”, det sprutar gigantiska eldsflammor under ”Highway To Hell” och man avslutar med att massivt avfyra sex kanoner under ”For Those About To Rock” så marken gungar. Jag sa ju att affärsidén är att inte ändra på någonting…

Hur Brian Johnson, 61, orkar skrika och waila med sin patenterade sandpappersröst kväll efter kväll övergår mitt förstånd. Och Angus Young, 53, jobbar något kopiöst genom hela konserten. Det här är ren och skär underhållning för stunden.

Primitiv, javisst, men förbaskad rolig och löjligt effektiv.

FOTNOT: AC/DC spelar i kväll söndag i Globen och 21 juni på Ullevi i Göteborg.

Anders Sundin

Mer läsning

Annons