Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mästergitarristen drog fullt hus

/

Den australiensiske gitarrvirtuosen Tommy Emmanuel, med enmansförbandet Theresa Andersson, fick verkligen Gävleborna att lämna tv-apparaterna för att ta sig till konserthuset den här kvällen.

Annons

Gevaliasalen var sprängfylld när den i New Orleans-bosatta Gotlandstjejen Theresa drog igång sin del av konserten med gitarr, violin och sång plus av loop-pedaler som manövrerades med barfota fötter. Flera av melodierna har hon också komponerat.

Effektfullt och med en personlig utstrålning vann Theresa snabbt publikens gunst. Hon har en bra stämma som hon matchar med utsökt violinspel. Hon varierade sig också med rytmiska inlägg som blir en botten i hennes effektiva loopar.

Den chosefria scennärvaron var charmig och opretentiös vilket skapade en gemytlig publikkontakt. Theresa var en perfekt uppvärmare inför det som komma skulle.

Undertecknad såg henne för ett par år sedan på Jazzfestivalen Bangen i Sandviken men den här gången kom hon in i en mer passande miljö. Ett överraskande nummer var Irving Berlins ”Blue Skies” som smögs in i den New Orleanska repertoaren. Att den i Sverige rätt okända sångerskan skaffade sig en ny beundrarskara i Gävle var lätt att konstatera.

När gitarrmonstret och virtuosen Tommy Emmanuel gjorde entré till konsertens andra hälft med två gitarrer fick man uppleva ett trolleri i den högsta skolan. ”Waltzing Mathilda” blev en kär hemvändare för oss som gnolade melodin på femtiotalet. Samma med Cacka Israelssons succécover på ”Sixteen Tons” som också tålde en senkommen repris.

Tommy Emmanuel presenterade en konsert, lång sådan, där hans gitarr fick en behandling av sällan skådat slag. Inte bara strängarna fick gå på högvarv. Instrumentet fick även utstå kraftiga rytmiska accenter från fingrar men också med trumvispar.

Tommy liknas ofta vid sin mentor, gitarristen Chet Atkins, men han har en egen personlighet att visa upp. Skickligt varierar han sitt ibland nog så hetsiga spel med lugnare avsnitt där den harmoniska känslan värmer. Känsligt fångade han in ett Beatlespotpurri – men inte bara där.

I slutet av konserten fick publiken vad de tålde i form av Arthur Smiths ”Guitar Boogie”. Då gungade Gevaliasalen rejält.

Skickligt varierar han sitt ibland nog så hetsiga spel med lugnare avsnitt där den harmoniska känslan värmer.

Göran Olson

Mer läsning

Annons