Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer fenomen än musiker

/

Annons

Det hade blivit mörkt på lördagsnatten när de kvarvarande besökarna samlades framför gröna scenen för att klämma ut det sista ur festivalen. Det var stämningsfullt och nästan lite vackert med lila och grön scenbelysning mot dekorrök när gitarrhjälten med crew satte igång att leverera närapå symfoniska kompositioner som ekade över området.

Säga vad man vill, men nog är det härligt att se någon som gör sin grej fullt ut och fattar sin gitarr som en vilt blippande yxa i kampen mot hårdrockens fiender. Man får nog acceptera att det inte är lika mycket en musiker man var där för att se som det är ett fenomen, och framträdandet var det verkligen inget fel på. Folk i publiken strömmade till och folk gick, men det var emellertid när det började märkas att fler gick än det var som dök upp som det blev tydligt att gitarronani inte var något för alla.

Publiken tunnades hastigt ut, och slutligen var det inte alls speciellt mycket folk framför scenen. Mindre band som spelat under sämre tider på dagen hade ibland haft mer publik. Slutligen blev det riktigt pinsamt, och man tyckte nästan synd om Yngwie där han dansade runt på scenen, lät lyckligt lottade få röra vid hans gitarr och verkligen försökte få den tunna publiken att sjunga med i låtarna. Slutintrycket blev att detta var långt ifrån det mest taktiska valet arrangörerna kunde ha gjort av grand finale på den största scenen. Fenomen i all ära, men det hade nog varit bättre att låta en mer spännande akt runda av kalaset. Och på tal om att runda av: Yngwie hade hellre fått ge bort den fina gitarren som tack till någon av dem som ändå troget höll sig kvar framför scenen, eller varför inte skänka den till en välgörenhetsauktion och därigenom ordna mat åt fattiga barn i en månad eller så. För det kändes rent utsagt löjligt att slå sönder den bara för sakens skull efter en så pass menlös konsert.

Christina Smedbakken

Mer läsning

Annons