Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mörkrets furste valde den enkla vägen

/
  • ”Prince of Darkness”.Ozzy Osbourne stannade inte många timmar i det lilla blekingska samhället Norje. Men han hann med att genomföra avslutningskonserten på årets Sweden Rock.
  • Ozzy Osbourne körde som vanligt med standardfrasen ”I can’t fucking hear you”.

Alla goda ting måste komma till en ände, som latinosångerskan Nelly Furtado sjöng så fint för några år sedan. Så även Sweden Rock, festivalen som på sin sista dag både firade med jubileumsfyrverkeri och kunde hälsa självaste Ozzy Osbourne välkommen.

Annons

Men han var inte ensam. Som sällskap hade han idel klassiska akter på den mer melodiösa sidan av spektrat.

Dit hörde dessvärre inte Black Label Society, men det fanns åtminstone ett samband eftersom grundaren Zak Wylde då det begav sig agerade gitarrplågare åt just Ozzy. Och på tal om att plåga, så var det precis vad Wylde gjorde med sitt instrument halvvägs in i sitt gig. Då tog ett till synes ändlöst brutalt och oskönt solo vid där det kändes som frontmannen försökte mörda sitt instrument. Detta utgjorde ett halvtidsklimax på ett gig som överlag fungerade som ett argument för varför det inte är en god idé att mixa metal med sydstatsrock. Åtminstone inte när det förstnämnda dominerar, då blir helheten tungfotad och brötig, snarare än svängig och groovig på ett nyanserat sätt.

Dessförinnan hade två band med både arenastämpel och en lättare proggtouch visat upp sig igen i Norje. Först ut var Styx, som onekligen haft sina downperioder, men som nu verkar ha hittat formen igen. Detta inte minst på grund av att en fullgod ersättare för personlige sångaren Dennis DeYoung hittats. Bandet har således fått tillbaka en stor del av sin forna lyster, något var och en kunde se i lördags. Det var uppenbart att sextetten hade roligt där uppe på scen, och ingen behövde betvivla att musikaliteten var satt i högsätet. Klassiker som ”Too Much Time On My Hands”, ”Beware” och ”Come Sail Away” lyste lika starkt som under storhetstiden.

Kansas å sida har naturligtvis heller aldrig heller förlorat yrkesskickligheten, men den här gången var veteranerna en seg besvikelse. Betoningen låg hårt på de progressiva elementen, och någonstans kändes det som om kvintetten blev väl akademisk den här gången. Det är trots allt blandningen av melodisk arenarock och progg som personifierar bandet, men nu fick jag intrycket att de komplicerade saker för dess egen skull. När till och med ett paradnummer som vackra ”Dust In The Wind” ändras om vet man att något inte står rätt till i tänket.

Tänket i Thin Lizzy är däremot helt rätt. Visst, ingen kan ersätta Phil Lynott, Men de som är kvar i livet kan göra sitt bästa för att hedra hans minne, och de gör det bättre än vad man kan begära. Med fyra tidigare medlemmar, en ex-gitarrist från Guns’n Roses och en vokalist som gör sitt bästa för att respektera originalet, utan att för den skull bli en copycat är det här det närmaste man kommer ett riktigt Lizzy i dagens läge. Sedan är väl inte företaget i sig överdrivet spännande, det är Greatest Hitskatalogen rakt upp och ner. Men soundet med tillhörande groove satt som det ska i självklarheter som ”Waiting For An Alibi”, ”Jailbreak” och ”Whiskey In The Jar”.

De uppenbara sakerna präglade även Ozzy Osbournes emotsedda spelning. Således plundrades det friskt från katalogen med de mest säkra korten hela vägen. Bland godiset fanns sådant som ”Suicide Solution”, ”Mr. Crowley” och ”Bark At The Moon”. Mörkrets furste valde med andra ord den enkla vägen, men få torde påstå att han inte levererade godset.

Sedan är det förstås ingen hemlighet att personligheten i rösten alltid varit större än dess omfång och storhet, och vi vet alla att hans rörelseförmåga inte är den bästa. Fast den gode Ozzy jobbar alltid hårt på scen för att bjuda på en bra show. Det var mycket hopp på stället, ivrigt påhejande av publiken och skjutande av skum med vattenslang. Sällan såg mannen så lycklig ut som när han tog saken i egna händer och sprutade ner scenarbetarna upprepade gånger.

Avslutningsvis får vi heller inte glömma att den åldrande rocklegenden har ett imponerande hungrigt och skickligt band bakom sig just nu. Backningen hos dessa unga ess kan inte beskrivas som annat än föredömlig. Drivet, tyngden och för all del även nyanserna i alster, typ ”Crazy Train” och ”Paranoid” var imponerande denna afton. Därför är det väl en inte överdrivet avancerad gissning att dessa duktiga gossar bör kunna ta åt sig en del av äran för en del av chefens sprudlande humör och inspiration för tillfället.

Peter Eliasson

Mer läsning

Annons