Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ODD JOB – vilket jobb ni gjorde!

/

Odd Job är en av portalfigurerna inom den förhållandevis unga svenska jazzen.

Annons

Det är i jazzen musikerna har sina rötter även om de mycket effektivt och emotionellt gör flera trampolinhopp in i angränsande genrer.

Oavsett var de hamnar i sina ystra utflykter skapar de bra musik fylld med mängder av häpnadsväckande improvisationer. Till detta ska läggas en rågad näve personlighet och en binge spelglädje som inte går publiken förbi.

Musiken har hela tiden en, ska man kalla det, självklar enkelhet som bär med sig en kollektiv integritet som ger gruppen en stark profilering. Såhär går det till att sälja in musik på ett högt plan utan högtravande programförklaringar!

Odd Job har även gjort exkursioner utanför jazzens ibland nog så inrutade revir och hämtat idéer som omvandlats till egna uttryck. King Crimson, tyska avantgardegruppen Kraftwerk och Jimi Hendrix har varit närande källor att ösa ur. Men också musik av folkloristisk art sveper förbi. Oavsett detta har de format en egen stil som fogats samman med jazzens uttrycksmöjligheter. Självklart plockade de också fram teman från deras CD Clint som är en hyllning till den jazzintresserade skådisen Clint Eastwood.

Goran Kajfes trumpetspel har reminiscenser från jazzens störste stilist, trumpetaren Miles Davis som blandas med egna lätta attraherande slingor speciellt när han använde harmonsordin. Med öppet klockstycke var han betydligt aggressivare och fräck.

Per Ruskträsk Johansson varierade mellan altsax, barytonsax och basklarinett. Altsaxen var speciellt lysande medan den djupa basklarinetten var en viktig del i gruppens mycket varierade klangbild. Viktig soundmässigt var också keyboardisten Daniel Karlsson som utsökt och raffinerat gav musiken en personlig inramning. Som solist är han ytterst hörvärd, då skall också hans flygelspel räknas in.

Drivet och begåvat var Peter Forss spel med kontrabas och elbasen som definitivt bidrog till bandets stabilitet. Trumslagaren Jan Robertsson var en dynamo som mer eller mindre slog knock på publiken. Han hade en magnifik trumuppsättning omkring sig med gongar och olikfärgade cymbaler.

Alltihop kröntes av bastrumma nummer två som placerats på hans vänstra sida. Den var stor och lämpad för marschmusik och användes när Jan lade in mörka accenter i sitt spel. Slutsummering, en musikkväll av det okonventionella men nyfikna slaget som värmde i en kall valborgmässafton. Men var fanns Gävles unga musiker kan man med en viss rätt fråga sig?

Göran Olsson

Mer läsning

Annons