Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Orgelinferno

De internationella dagarna pågår i Gävle. Lena Thomsson lyssnar och ser ett inferno framför sig.

Annons

För jämt fyrtio år sedan rustades Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle i samband med att restaureringen slutfördes, med en kororgel. Tre år senare byggdes kyrkan ut med en stor läktarorgel med magnifika 46 stämmor. Så kommer också Internationella Orgeldagarna 25-28 augusti 2011 där Trefaldighetskyrkan med sin präktiga och enastående orgel spelar huvudrollen, att hålla slutsiffran ett i de aktuella årtalen som tema i ett jubileum utan slut. Kororgelns i Trefaldighetskyrkan byggnadsår är 1971, och de tonsättare som under dagarna presenteras föds eller dör ett år som slutar på siffran ett – Gustaf Böhm (född 1661), Antonio Vivaldi (död 1741), William Boyce (född 1771), Franz Liszt (född 1811). Överraskande många i programmet hör till 1900-talet; Jehan Alain föddes 1911 och Aivars Kalejs 1951, samma år som Alfreds Kalnins dör.

Orglar inte bara låter, dömer, slår ner på åhörarna som nävar – de är också byggnadsverk; blänkande och ståtliga. Uppfyllande hela västra delen av Trefaldighetskyrkan trängs orgeln mellan läktargolvet och valvet, och tungt vilande på sina uppenbara men disciplinerade krafter uppfattar vi den som märklig, snarast gåtfull med tiotals formade pipor som sträcker sig uppåt mot himlen och framåt österut sticker basunerna ut hotfullt som de som en gång raserade Jeriko. Vi vänder den ryggen som om vi inte vill se.

Orglar brusar mäktigt och boende i Norduppland där en Cahmanorgel befinner sig inom räckhåll har vi vant oss vid återkommande orgelkonserter. Läktarorgeln i Trefaldighetskyrkan i Gävle är en bra orgel med bra ljud. Internationella Orgeldagarna inleddes med torsdagens lunchkonsert; en tradition att ta vara på; ett mellanspel i vardagen som ett tillfälle för hastig samling i stillhet och andakt också för dem som inte tror. Per Ahlman delar med säkert handlag ut stämningar åt oss från jubilarer från de olika seklerna; om 1700-talets lättsamma melodislingor är lite utslätade, uttjatade, så är Böhms barocktoner som tungt sjunker in i den jämngamla kyrkans sten och förmedlar till oss allt det typiska och oåtkomliga från 1600-talet desto mer intressant med mullrande horn och trumpeter som återupplivar minnet av fältslag, av nationer som ännu inte satt sina gränser som barockens musik alltid handlar om - omelodiskt men skönt.

1800-talet är Liszt. Liszt är alltid Liszt och Per Ahlman gör vad han kan för att göra oss alla till Lisztälskare – 1900-talet låter Per Ahlman Jehan Alain representera. Den lysande musikaliska begåvningen Jehan Alain som skulle fyllt 100 år i år och som 1940 stupade bland miljoner andra. Djupet i hans musik avspeglar det sekel som såg honom födas och dö. Något av melankolin, något av tragiken och längtan efter 1800-talets lugn – allt hör vi, även vi som inte har något längre förhållande till Alain. Här rullar det fram snabbare och snabbare; tekniken och löpande bandet samlat i tonerna – det är ingen rolig musik utan musik som stör och oroar, och ju mer jag lyssnar desto mer intresserad blir jag. Alains musik är ytterst visuell och allt står framför mig med infernot vi alltid upplever, nu som då. Blitzen 1940, Libyen just nu, förra året Afghanistan, nästa år vet vi inget om.

Bara sällan ges möjlighet att lyssna till berömda organister med internationellt rykte. Passa på och lyssna till läktarorgelns i Trefaldighetskyrkan kapacitet som bara de största mästarna kan locka fram ur den.

Mer läsning

Annons