Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överväldigande när stämmorna fick ta plats

/

Sällan har Konserthuset varit så myllrande fullt som i går kväll, även utan att ta med i beräkningen hur fullsatt (eller snarare ’fullstått’) det var uppe på scenen.

Annons

Det var nämligen Gävle Gospels avslutningskonsert för den fjortonde årliga gospelfestivalen, och cirka 400 körmusiker fick den relativt stora scenen att se relativt liten ut.

Inledningsvis väcktes funderingen om huruvida salongsbelysningen glömts på när musiken började räknas in under de föga atmosfäriska taklamporna, men snabbt kom sedan insikten att detta var ett medvetet val.

När musiken började visade det sig nämligen att delar av kören stod utplacerade även i salongens sidogångar, vilket skapade en grym surroundeffekt när träffsäkra stämmor från detta håll harmoniserade med kören uppe på scenen.

Medan det inledande numret fortskred tog sig sedan resten av kören sjungandes upp på scenen och plötsligt var den enorma truppen där uppe ännu större. Den röda tråden för kvällen var en tribut till den amerikanske gospelartisten Kirk Franklin som vid sin debut för tjugo år sedan revolutionerade gospelscenen med sina hiphop- och RnB-tagningar på genren.

Den gigantiska kören leddes av Anki Spångberg, och allt jobb och all träning som låg bakom konserten sken verkligen igenom i det hundraprocentiga samspelet mellan de många olika sångstämmorna, pianisterna och kompbandet.

Medverkade gjorde även den amerikanske gospelartisten, producenten, låtskrivaren och läraren Jay T Hairston och vår egen Sonja Aldén.

Den tidigare delade dessutom med sig av eget material som upplevdes som särskilt maffigt när sången kröp ned på de lägre delarna av tonregistret, där hans röst gjorde sig speciellt bra.

Franklin-temat blandades även upp med en del annat välkänt material, bland annat med ett par av Sonja Aldéns egna låtar.

Även om texterna ofta var av religiös natur behövde man knappast vara troende för att uppskatta och dras med i de dynamiska arrangemangen och framförandena därav.

Ofta hade dock föreställningen förmodligen mått bra av att ’skalas av’ lite mer, då det häftiga stämarbetet, och effekten det hade på solisternas låtar, flera gånger dränktes i instrumentspelet. För detta talar att det var när allt annat än sången tystades ned som arrangemangen och atmosfären i musiken sken fram som starkast.

Man borde inte ha varit så orolig för att låta sången tala för sig själv. De gånger den ändå tilläts göra det, det var då showen uppgraderades från ’häftig’ till ’överväldigande’.

Christina Smedbakken

Mer läsning

Annons