Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pubrock som den ska låta

/

Annons

Årets sista Smedsgårdsblues fick fint besök när pubrocklegendarerna Ducks Deluxe bjöd på underhållningen på måndagskvällen. Smedsgårdens Ingemar Dunker hann, innan han kallade upp engelsmännen på scenen, lova att det blir åtminstone ett år till med musikunderhållning i bruksmiljö. Och efter den här kvällen kändes det väldigt rätt.

Med på scenen hade Ducks Deluxe tagit med sig en annan pubrocklegendar i gitarristen Brinsley Schwarz, från bandet med samma namn. Ett annat klassiskt brittiskt rockband från 70-talet som Schwarz startade tillsammans med Nick Lowe. Tillsammans med Ducks Deluxes Sean Tyla och Martin Belmont bildar han en trio av gitarrister som kompas av Kevin Foster på bas och Jim Russel på trummor.

De öppnar starkt med låtar som egna ”Fireball” och Eddie Cochrans ”Nervous Breakdown”. Tyla och Belmont delar på sångsysslorna med Belmont som den lite veka och bräckliga sångrösten och Tylas som den lite starkare och råare. De kryddar sin pubrock med lite reggae och det är inte bara nostalgi insvept i fuktskadad brittisk heltäckningsmatta, Ducks Deluxe bjuder även på lite nytt material.

Pubrock förresten, det ger lite fel associationer i det här sammanhanget. Som svensk tänker jag direkt på en öldränkt kväll på någon kvalmig pizzeria till ljudet av dåliga covers på Chuck Berry och Creedence Clearwater Revival. Men Ducks Deluxe är liksom de som var med och uppfann genren en gång i tiden innan generationer av taffliga grupper gav den ett dåligt rykte. Det här är pubrock deluxe, om man så vill, med talang, känsla och kärlek. Det var så här den var meningen att den skulle låta och på Smedsgården låter den alldeles utomordentligt bra.

Ducks Deluxe må kanske inte längre besitta den ungdomliga energin som gjorde att John Lindberg Trio lyckades få publiken att strunta i regnet på samma plats för några veckor sedan, men engelsmännen sitter å andra sidan på en sådan imponerande låtskatt att det är omöjligt att inte charmas.

De avslutar självklart med deras örhänge ”Coast to coast” men de hade gärna fått spela lite längre och jag saknar en fin poplåt som ”Love’s melody”. Och tyvärr lägger nederbörden lite sorti på konserten, ”Just like english summer”, kommenterar Martin Belmont, men vad kunde passa den här så engelska musiken mer än ett typiskt brittiskt regn.

Mer läsning

Annons