Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ribban sattes högt och det höll hela vägen

/
  • Baskery på Spegeln.”Trion räds över huvud taget inte att frångå det fina och acceptabla till förmån för det brutala och opassande”, skriver vår recensent.
  • Coulisses värmde upp. I Spegelns dunkel gjorde sig musiken väldigt bra.

Annons

Ribban för kvällen sattes högt av inledande Coulisses – ett soloprojekt av vokalist Per-Erik Söderberg från Isobel & November.

En av låtarna från kommande debutalbumet finns redan för lyssning på nätet och resten ska förhoppningsvis släppas under våren.

I Spegelns dunkel gjorde sig musiken väldigt bra. Gitarrens mullrande bas smälte stundom snyggt samman med den kraftfulla sången, och ett markerande reverb gav illusionen av att vi befann oss i en långt större sal än vad som faktiskt var fallet. De poetiskt laddade låtarna skapade en naturromantisk atmosfär, och det var lätt att glömma att blott en artist stod bakom allt detta när man hörde det musikaliska landskap som målades upp framför en.

Det var grymt vackert hur folkligt färgade tongångar vävdes samman med stundvis aggressivt ackordspel på den akustiska gitarren. Tillsammans med den djupa och klockrent trolska lyriken skapades en varp av vackra skymningsland där inspiration har plats att växa. Jag hade gärna hört mer!

En ensam banjo sparkade igång kvällens andra akt: Stockholmstrion Baskery. Systrarna Bondesson utgjorde som bekant tidigare en stor del av bandet Slaptones, innan de alla insåg att bandets genrestämpel gjorde det omöjligt att sväva ut musikaliskt och de i stället valde att bilda nytt.

Utsvävning skulle nog kunna klassas som Baskerys mellannamn. Under den harmoniska stämsången och de slipade kompositionerna är budskapet och attityden explosiva och våldsamma. Trion räds över huvud taget inte att frångå det fina och acceptabla till förmån för det brutala och opassande, och det är kanske just i kontrasten mellan dessa som den grymma dynamiken växer fram. De undviker gärna att placera sig i country-facket som känns alldeles för begränsande, utan klassar sig själva som ”banjo-punk”, ”kill-billy” eller möjligen ”mad country”.

En låt döpt efter den senare framfördes under kvällen, fylld av dynamit och intensitet. Dess våldsamma klimax med påföljande nedsläckt scen fick åtminstone mig att tro att showen var över, men strax tändes lamporna igen och nästa låt tog vid som om inget hade hänt. Personligen hade jag föredragit om denna spurt sparats till allra sist, eftersom det som det nu var kändes rätt antiklimaxartat när spelningen bara fortsatte. En annan sak som störde en aning var ljudnivåerna, som låg så högt att det var ansträngande för öronen.

Utöver dessa moment kan framträdandet inte beskrivas som annat än grymt och fantastiskt. Publiken bokstavligen dränktes i catchigt actionladdade låtar till den grad att det smittade av sig och man själv ville rusa ut och göra galna saker.

Det fanns rum för symboltolkning på många ställen, och upplevelsen var så intensiv att man själv var trött när man gick därifrån.

Stående ovationer och extranummer blev passande avslutning på en musikkväll med inledningsvis högt satt ribba som varken sänktes eller fälldes över huvud taget. Riktigt häftigt.

Christina Smedbakken

Mer läsning

Annons