Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roligare kan det knappast bli med Monty Python på svenska

/
  • Kungen och damen i sjön. Henrik Dorsin och Nina Söderquist gör succé på Oscarsteatern.
  • Sir Galahed och Damen i sjön står för skönsången.
  • Hela ”Spamalot”-gänget samlade. Bakre raden från vänster Mattias Linderoth, Nina Söderquist, Henrik Dorsin, Kim Solucki och Henrik Hjelt. Främre raden Robert Rydberg, Adde Malmberg och Johan Glans.
  • Adde Malmberg och Mattias Linderoth.

Jonas Gardell var där, Peter Jöback också, liksom en hel drös av kända skådisar, artister och annat löst folk. Inklusive en fullkomligt begeistrad Eric Idle himself i jublet efteråt.

Annons

Och alla skrattade vi lika gott åt exempelvis bögsketcherna, bara en liten del av höstens höjdarföreställning på huvudstadens privatteatrar. Ja, roligare kan man som en barnsligt trogen beundrare av Monty Pythons flygande cirkus knappast ha i en salong och efteråt klingade ”Always Look On The Bright Side Of Life” länge i öronen.

”Spamalot” dräller av crazyhumor, överdrifter och satiriska scener. Det är en varm rip-off av långfilmen “Monty Python And The Holy Grail” (Monty Pythons galna värld), men man behöver inte ha sett den rullen för att tillgodogöra sig alla galna infall.

Musikalen står på egna ben och publiken får följa legenden om Kung Arthur (komikern Dorsin är magnifik och pain-in-the-ass-Ove från ”Solsidan” kan sjunga också) och riddarna av det runda bordet, Sir Robin (Glans), Sir Lancelot (Adde Malmberg är påfallande lik förebilden John Cleese), Sir Galahad (Rydberg) och Sir Bedevere (Hjelt). Dessutom ingår en sexig kvinnlig balett, kossor, mördarkaniner, fransmän och skönsjungande Damen i sjön (hälsingetjejen Nina Söderquist).

Fast allra roligast är faktiskt Kim Solucki i rollen som Patsy, spelevinken som är Kung Arthurs ignorerade tjänare och häst med kokosnötklapp. Solucki är nog litet underskattad av den stora allmänheten, men inte av mig. Han är helt enkelt underbar på scenen, det har jag konstaterat åtskilliga gånger.

Redan från början väcks vällust när plötsligt en stor grupp finländska dansare äntrar scenen. Vad är nu detta? Jo, bara ett hörfel då ”Ingland” lät som ”Finland” och dansarna fick försvinna illa kvickt för att småningom komma tillbaka i annan utstyrsel. Tempot är högt uppskruvat när den något korkade Arthur lotsar riddarna på jakten efter den heliga Graal, muggen som Jesus drack ur under den sista måltiden med lärjungarna. Sällskapet hamnar också i The Faboulous Camelot, en sorts Las Vegas och Broadway-blinkning.

John Cleese är en Gud och hans faderliga röst finns med här också när en figur hissas ner från taket med jättefötter.

Och så finns även den klassiska figuren ”Svarte riddaren” med. Denne är alltid beredd att fortsätta duellera trots att armar och ben huggs av.

Mer läsning

Annons