Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Romantiker som får musiken att leva

Konserten inleddes med Mozarts pianokvartett nr 1 i G-moll, K. 478 (1785), ett på sin tid nydanande verk för den då ovanliga sättningen violin, viola, cello och piano.

Annons

Att som Mozart ge pianot en jämbördig ställning med övriga instrument var något helt nytt. De höga tekniska kraven i pianostämman medförde dock att musiken ansågs svårspelad. Dessutom ansågs verket svårlyssnat och därför gjorde det ingen omedelbar succé. Men sedan 1800-talet hör stycket till de mest spelade kammarmusikaliska verken i Mozarts produktion. Den första satsen har en mörk och passionerad dramatisk nerv och följs av en lugn mellansats med nobel och melankolisk prägel. Finalsatsen är ett virtuost rondo där stämningslägena skiftar men där de ljusa dragen dominerar med ett slutackord i dur.

Verket framfördes på ett övertygande sätt. Här fanns inte ett spår av rutin i musicerandet. Stämmorna flätades samman på ett vis som fick musiken att leva, dessutom med den skenbara lätthet och ”flyt” som kännetecknar fullödiga framföranden av Mozarts musik.

Efter denna wienerklassiker övergick man till tidiga verk av de bägge nämnda svenska romantikerna.

Ludvig Normans pianokvartett i E-moll (1856-57) är ett förhållandevis långt kammarmusikaliskt verk i tre satser – ”en rejäl biff” som Klas Gagge uttryckte saken. Det är influerat av Robert Schumanns musik, men icke desto mindre originellt och musikaliskt helgjutet, med klara teman och en tydlig dramatisk prägel. Man undrar varför detta verk inte är mer känt och oftare spelat än vad det är, det borde ha en given plats i standardreportoaren.

Även detta verk gjorde musikerna full rättvisa. De behärskade till fullo det romantiska idiomet och presterade kammarmusik på högsta nivå med ett utsökt samspel där ingenting fattades av vare sig subtila finesser eller expressivt spel.

Detsamma gäller Wilhelm Stenhammars ensatsiga ungdomsverk Allegro brilliante för pianokvartett (1891) som avslutade konserten. Även detta verk är influerat av Robert Schumanns musik, särskilt hans berömda pianokvartett, vilket framhölls av Anders Kihlström. Allegro Brilliante publicerades aldrig under tonsättarens livstid. Det föreligger endast i handskrivet partitur och upptäcktes så sent som för cirka tjugo år sedan. Verket blev aldrig helt färdigställt: några takter blev inte helt klara. Anders Kihlström antog att Stenhammar glömde bort verket då han övergick till att komponera sin första pianokonsert, vilket kom att bli hans definitiva genombrott som tonsättare. Icke desto mindre frapperades man av hur pass moget verket var, komponerat med säker formkänsla, klar musikalisk tematik och med en omisskännlig nordisk accent.

En särskild eloge skall Klas Gagge och Anders Kihlström ha för de goda verksintroduktionerna. För att illustrera hur pass radikal och avantgardistisk samtiden betraktade Robert Schumanns musik – inspirationskälla för både Ludvig Norman och Wilhelm Stenhammar – spelade t ex Anders Kihlström på Klas Gagges uppmaning det inledande huvudtemat i Schumanns välkända pianokonsert. Därefter läste Klas Gagge upp valda delar av en recension från samma tid där musiken sågades fullständigt (”obegripligt”, ”går vilse i de harmoniska modulationerna” etc.). Men i dag betraktas detta verk närmast som en klassisk pärla och ingår sedan länge i standardrepertoaren. Onekligen ett tankeväckande exempel på hur konservativ musiksmaken tenderar att vara. Dessutom stod det fullt klart att Ludvig Norman tog en konstnärlig risk genom att låta sig influeras av Robert Schumann, tidens kanske främste modernist.

Till sist var det glädjande att så många hade begivit sig till Engeltofta det usla vädret till trots. Lokalen var nästan helt fullsatt!

Mattias Brundell

Mer läsning

Annons