Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så mycket kärlek

/
  • Rikard Wolff trollband Gävlepubliken med föreställningen

Oj, så mycket kärlek! Från scen till salong och från salong till scen. Rikard Wolff, estradör, sångare och inte minst, personlig berättare, är en varm och generös artist som kan trollbinda sin publik.

Annons

Det här är en av tio föreställningar i Rikard Wolffs höstturné. Den är mycket smakfull och sparsmakad. På scenen står en flygel och där bakom en skicklig pianist, Göran Martling, en svart korgstol i rotting, en bukett rosor. Och en Rikard i svart, med glitter på ögonlocken och med svarta strutsfjädrar på ärmarna. Framför allt ljussättningen av Linus Fellbom är mycket effektfull.

Så berättar han sin historia.

Den är fantastisk och börjar 1958 i ett Sverige där livet i de vita höghusen i förorten är fyllt av framtidsoptimism.

Han berättar sitt liv, sin familjs liv, om sin korta farfar som finner sin hustru, en lång judinna från Tyskland som tvingas uppleva hur hennes familj förintas av nazisterna. De lever sina liv i ett tryggt Sverige, i Luleå.

Men allt är inte sorgligt och tragiskt. Rikard berättar många underhållande episoder, som hur familjen stiger upp innan man knappt hunnit lägga sig för att åka bil från hemmet i Karlstad till sommarstället i Grisslehamn, klockan fyra på morgonen, för att det inte ska hinna bli för varmt i bilen för maten, som trängs med Rikard i baksätet. Hans mamma har ju frostat av frysen så maten måste följa med till sommarstället.

Han berättar också om all sin kärlek, till familjen, till Paris, till Piaf och Barbara, till Monica Z och Maria Callas. Till sin första stora kärlek, till mannen som förändrade hans liv, då den kvällen när båda gick på Skara skolscen för att utbilda sig till skådespelare.

Och så sjunger han förstås.

Han har haft goda förebilder, de franska sångerskorna som liksom Rikard själv förmår nå fram, djupt in våra själar och våra hjärtan.

Och det är inte hans fel att texterna denna kväll inte går fram riktigt som de ska, för Rikard kan verkligen servera en sång och diktionen är perfekt. Det kunde man tyvärr inte säga om teaterns ljudanläggning. Det blev för högt och burkigt.

Men det hindrar inte vår upplevelse.

Han är ju så full av humor, charm och inte minst, självdistans.

Till slut, efter minst tre extranummer, slår han sig ner på scenkanten och föreslår att vi alla övernattar där, på teatern. Han kan berätta spökhistorier för oss, säger han, och sedan bjuda oss på morgonkaffe.

Så sjunger han Marlene Dietrichs stor hit, Falling in love again och vi går lyckliga ut i natten. Men hette inte den sången Ich bin von Kopf bis Fuss, auf Liebe eingeställt?

En slutton i kärlek är det, oavsett språk och helt i samklang med föreställningen.

Kerstin Monk

Mer läsning

Annons