Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Saxofonist med guldbälte

/
  • Ett sånt fullblodsproffs! Grant Stewart från Kanada, numera boende i New York, imponerade stort med din tenorsax.

Sällan har en jazzmusiker som tenorsaxofonisten Grant Stewart framträtt så övertygande i Gävle.

Annons

Den Torontofödde var helt enkelt magnifik i allt han visade upp. Idémässigt var han som hämtad från jazzens abc-bok, kapitlet om improvisation. I kombination med utsökt harmonisinne, voluminös ton och en bländande teknik och rytmik formade han en konsert som inte glöms i första taget. Har man som Grant Stewart arbetat professionellt sedan 14-årsåldern har man skaffat sig en gedigen bakgrund i musicerandet.

Att han tagit intryck av tenorhjältar som Don Byas och Coleman Hawkins samt plussat på med accenter från Dexter Gordon var inte att ta miste på. Sådana beståndsdelar får det att vattnas i munnen på den kräsnaste konnässör. Grants självförtroende är bergfast. Han tror på det han gör och törs därför ge sig in på hisnande långa fraser där han oberörd går i mål. Rytmiken är värd all beundran. Synd bara att konkurrensen från televisionens sportsändning med Brynäs påverkade publikanslutningen. De som inte var där gick verkligen miste om en toppkonsert.

Kvällens pianist, den endast 18-årige Leo Lindberg var en ny bekantskap för de flesta i publiken. Han fick en berättigad respons för sitt flyhänta spel och mogna fantasirikedom. Här kommer en framtidsman som den svenska jazzen ska slå vakt om. Jag hoppas att han kan få utvecklas i sin egen takt utan pekpinnar och påtryckningar från omgivningen.

Amerikanen Kenji Rabson, som är bosatt i Stockholm, är en mycket driven basist. Hans välvalda toner och basgångar var något inte bara Grant uppskattade. Solistiskt var Kenji också attraktiv och lockande. Tillsammans med Moussa Faderas smidiga och nyanserande trumspel bildades en märgstark botten som fick musiken att utvecklas och utmana. Sammantaget ett kanonkomp.

Melodivalet pendlade mellan jazzstandards och evergreens. Tadd Dameron hade med sin variant på ”September In The Rain” döpt till ”In A Misty Night”. ”Super Jet” är också hans skapelse. Miles Davis ”Dig” hade önskats av flera i publiken. ”Tea For Two” fick ett annorlunda intrikat utförande som fortfarande ringer i mina öron. Stewarts fullblodstenor var lyriskt innerlig i ”Smoke Gets In Your Eyes” och ”You Don’t Know What Love Is”. Så agerar en mästare.

Göran Olson

Mer läsning

Annons