Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Småputtrigt – precis som det ska vara

/
  • Vilka låtar som helst – verkar det som – kan kastas in och kommer ut östen-med-restenfierade.

Annons

Gävle teater är utsåld sedan länge. Publiken är förväntansfull och på scenen ryker det lite från en rökmaskin. Fyra spottar är riktade på de 25 år gamla bilderna på bandets medlemmar som står uppställda på stafflier på scen. Så länge har de hållit på grabbarna!

För tio år sedan var de med i Melodifestivalen. Ni minns väl ”Kommer med solsken till mig” följt året efter med ”Maria”?

Jag minns att jag såg dem i Furuvik för åtta år sedan och det var först då jag fattade hur bra de är. Vilket musikaliskt kulturarv de förmedlar och att de stundtals faktiskt är roligare än Galenskaparna och Aftershave.

Visst fjantar de bort mycket – som vore de rädda att verka pretentiösa.

Som om deras kvicka musikalitet inte skulle räcka som humor? Som om låtvalen i sig inte skulle rädda dem från den allt för kulturella stämpeln som riktig folkmusik skulle föra med sig?

Jag tror de gör rätt faktiskt. Då de sekunden efter att ett nummer liksom har blivit bra på riktigt – skojar bort det med en anekdot från Hälsingeskogarna.

Det är den blandingen som gör dem så se och hörvärda.

Showen börjar med att det blir helt mörkt och en ensam strålkastare lyser i stället på Gunnar Morén som smäktande spelar ryska folksånger på sin fiol allt medan röken sipprar fram bakom honom i motljus. En efter en dyker de andra i bandet upp. Östen Eriksson – gitarr och mandolin, Jens Kristensen – gitarr och sked och Staffan Lindfors – kontrabas.

Efter ett tag går de ryska tonerna snabbare och den vemodighet som de startade höstkvällen med är som bortblåst. Och detta är ju som sagt deras signum.

Vid några tillfällen tillåts det seriösa dominera. Det är bland annat den fina ”Aldrig mera nära men ändå aldrig långt ifrån”, det är en av Taubelåtarna som Jens Kristensen sjunger alldeles, alldeles underbart direkt från hjärtat och det är då Östen sjunger ”Min norrländska accent”.

Kvällens två riktiga gapskratt får Gunnar Morén. Dels under sin by-monolog och dels då han stämmer fiolen(!)

Allt mellan det seriösa och det riktigt roliga är småputtrigt trivsamt. Precis som det ska vara. Östen med resten är unika på det sätt de gör låtarna till sina.

Vilka låtar som helst – verkar det som – kan kastas in och kommer ut östen-med-restenfierade.

En östen-med-restenfiering som jag tackar dem för.

Fredrik Nilsson

Mer läsning

Annons