Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snudd på magiskt

/

Annons

Jag blir glatt överraskad när jag kommer till Spegeln och möter en fullsatt spelsal. Frågan är om det någonsin hänt att en lokal artist tidigare dragit så mycket folk, i alla fall innan de gjort en skiva, jo jag vet att skivan precis har kommit men ändock.

För några år sedan vann Anna den allra första omgången av Radio Gävleborgs musikpris, för det fick hon en spelning på Cityfestens stora scen och 10 000 kronor, pengarna har omsatts till ett mycket vackert album som då i kväll presenteras för en förväntansfull publik.

Först reciterar Sandvikens egen Patti Smith, Anna Jörgensdotter, en dikt som till slut får de småpratande killarna framför mig till slut att tystna.

Just Patti Smith och PJ Harvey dras ofta fram när Anna Frank ska beskrivas men jag tycker folk gör det väldigt lätt för sig då, bara för alla tre är starka kvinnliga sångerskor så betyder det inte att de låter lika, de båda har en kaxighet och en mycket hårdare ton medan Anna Frank finner sig mer mot det sköra och nästan knastertorra som kan kallas folktronica om man så etikettera det.

För om man vill kan man säga att Anna lutar sig lika mycket mot det svenska vemod som finns hos Jan Johansson som hon lutar sig mot den fragila hos Tori Amos. Anna Franks största styrka är de vackra och ledsna texterna som är väldigt påträngande på ett positivt sätt och när de backas upp av Anna Dager på cello så blir det snudd på magiskt.

Men även Maja Swedens trumpet och Markus Odbys kvidande oljudsgitarr förstärker det karga i Annas musik, det är bara när de plockar in Robban Hansen på bas och blir ett rockband i ”Happy Story”, som på skiva låter som Cure men här blir det som Laleh och det var knappast meningen, de tappar en del tycker jag. Men det är en petitess och när regndropparna i den suspekta super8-filmen bakom hennes rygg åker baklänges står Anna och nästan viskar fram orden i ”Kites” – samtidigt mullrar cellon och trumpeten spelar en sorgsen ton och det är som snön utanför får vänta ett tag till för här inne är det varmt och behagligt.

När hon återvänder i extranumren ensam och spelar en hommage till sin bortgångna mor så är det nästan så håret på mitt skinn reser sig. Jag blir minst sagt positivt överraskad både över det stora mottagandet som på det fantastiska utförandet. Snacka om att se spännande på framtiden.

Mer läsning

Annons