Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snuskigt samspelta Abalone Dots

/
  • Abalone Dots är ett band som kan få lov att växa lite till, men visst har de redan ett och annat guldkorn i sin repertoar.

Annons

I Gävle Konserthus är restaurangdelen Opus fylld till bredden av stolar och människor. Bandet smyger sig upp på scenen och möter publiken med ett instrumentalt intro värdigt Penguin Cafè Orchestras atmosfäriska och postmodernistiska kammarmusik. Det spelas på gitarr, mandolin, kontrabas, banjo, fiol, nyckelharpa, cello och trummor – något som gör ljudbilden aningen kaotisk, något som faktiskt är till bandets fördel. Det är snuskigt samspelt och en strid ström av intensiva rytmer från sträng och skinn bildar tillsammans med stråkarnas fylliga toner en ljuvlig ljudmatta.

Dolly Partons “Little Sparrow” är närmast elektrisk och bandet reser sig mot en kraftuppvisning. Men just då slår det en – de har ingen utpräglad melodik att luta sig mot. Abalone Dots låtar är utan undantag orkestrerade till fullkomlighet, arrangemangen är helt enkelt perfekta. Bandet svänger som tusan även då trummisen byter pinnarna mot en banjo.

Pondusen i musiken påminner ibland om Joni Mitchells mästerverk ”Blue”, men melodiken lyckas inte hålla samma standard. En möjlig förklaring till detta kan vara att Abalone Dots är alldeles för demokratiska när det kommer till låtsnickeri. Allt för många av numren känns som kompromisser någonstans mellan pop, country och bluegrass.

Materialet är annars varierat, med två skivor i ryggen fylls lätt ett en och en halvtimmes set utan större dynamiska problem. Bandet presenterar varandra och anknyter små skämt och anekdoter till sin nära vänskap. När inget sägs mellan musiken går dock övergångarna väldigt smidigt och snabbt, låtarna smyger sig på varandra för att sedan flyta ihop.

Det är i de mörkaste och mest personliga musikstyckena som bandet hittar sig själva, då inte vartenda ord dränks av den ibland något enerverade stämsången. Abalone Dots har alla möjligheter att peta när Dixie Chicks från tronen, de är professionella och stilistiska. De snuddar till och med vid den mer metafysiska dimension i ”Devil’s Blues”, en låt där alla element faller perfekt på plats i pusslet. Mot slutet dras ”Man of Constant Sorrow” av, känd från bröderna Choens västernepos ”O Brother, Where Art Thou?”.

Bandet avslutar sedan med singeln från nya skivan, som är tämligen banal, men sätter till slut verkligen punkt med den fantastiska titellåten ”Traveler” som fullkomligt exploderar med en magnifik rytmik. Abalone Dots är ett band som kan få lov att växa lite till, men visst har de redan ett och annat guldkorn i sin repertoar.

Ludvig Blix

Mer läsning

Annons