Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som klippt och skuret, Accept!

/

Långt innan det var dags för efterlängtade retrorockarna Accept att kliva på scenen, pågick där ett väldans hemlighetsmakeri.

Annons

Ett stort svart skynke hade satts upp på scenen, och man kunde inte undgå att fundera vad som pågick där bakom.

Men när klockan slog halv nio var det slut på myglandet, för då inledde gruppen stiligt med avskalat trumspel medan gitarristerna spelandes klev in på scenen.

Vad som bjöds var ett välslipat framträdande, och publiken var genast med på noterna.

Likt en färdig burk full med underhållning vars lock lyfts av, levererade tyskarna en stadig ström musik från första stund tills dess att burken åter stängdes; energin falnade inte för en sekund.

Stränginstrumentalisterna hade sin egen precisa koreografi och samspel, och hela upplägget gav mycket tyngd och fokus åt trummorna – som spelades så att de gick sönder.

Sångaren Mark Tornillo höll måttet och gjorde sin grej med beundransvärd inlevelse.

Publiken var till synes ivrigt benägen att krama sista droppen ur festivalens avslutande kväll medan solen sjönk bakom gasklockorna, och stämde upp i – så vitt jag hört – Getaways maffigaste hockeykör till en distad version av Für Elise.

Hela konserten var väldigt clean, och det lämnades inte så mycket plats åt misstag – och inte heller till att vara personlig.

Men där det skulleha kunnat brustit med publikkontakten vägde Accept upp med att vara allmänt häftiga.

Efter en timmes intensivt party avslutades det med självklara Balls to the Wall, varefter underhållningsburken stängdes. Som klippt och skuret.

Christina Smedbakken

Mer läsning

Annons