Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spännande gryta av folkmusik

/

Inte längre Artist in residence i Gävle Konserthus men fortfarande med en speciell känsla för Gävle och publiken här intog Ale Möller konserthuset med sitt gäng, sex helt suveräna musiker som spelar, sjunger och dansar skjortan av de flesta.

Annons

De har släppt en ny skiva, Argai som betyder Välkommen, stig på på det västafrikanska språket fula och konserten i Gävle var den första av release-konserterna i Sverige.

Den har föregåtts av en turné i Japan, där bandet har entusiastiska fans som absolut ville vara först, berättade Ale.

Inför premiären i Gävle hade de repeterat ett par dagar i Gård-skär.

Och jag, som hört många konserter med Ale upplevde att den här konserten var välrepeterad och dessutom regisserad av Surte, Hans Norin, ljudteknik- geniet som även var chef för konserthuset några år.

Han hade föreslagit att bandet skulle köra Glenn Miller-stil, litet retro från den tiden när solisten stod längst fram, med en egen mikrofon med bandet längre bak.

Så det blev några steg fram till mikrofonen för de olika solistinslagen och kanske hämmade det något den improvisatoriska och lekfulla stil som brukar prägla konserterna med Ale Möller, ofta med gästande artister och spontana improvisationer. Nu stod de prydligt i halvcirkel och först mot slutet släppte disciplinen.

Trots det. Ale har förmågan att skapa en familjär stämning, får oss att känna oss som utvalda vänner som han kan be vissla och applådera så att de själva ska bli inspirerade att spela ännu bättre.

Och visst, det här är ett band i världsklass inom sin genre. Det är en väl fungerande mix mellan svensken Magnus Stinnerbom, som spelar på flera fioler, mandola och nu senast även på en dobro, en gitarr med speciell resonans.

Att höra honom duellera på fiol mot Sebastian Dubé, som använder sin kontrabas som om den vore en fiol, i fransk-kanadensisk folkmusik i samma stil som den irländska är en sagolik upplevelse. Sebastian sjunger dessutom, liksom hela gänget, och har en härlig basstämma. Och tro’t eller ej, men han kan dansa också.

Att se en dansduell mellan Sebastian och Mamadou Sene är en upplevelse. Mamadou från Senegal är lätt som en fjäder, sprittande hoppig och dansar lika enkelt på händerna som på fötterna.

Många av bandets låtar kommer från Mamadous afrikanska bakgrund. Oerhört vackert blev det när han och bandet sjöng den svenska visan Fin är du. Den fick han lära sig när han studerade på Musikhögskolan.

Den som håller rytmen som rena hjärtslagen, Rafael Sida Huizar från Mexiko, har en obegränsad mix i sina slagverk. Han kan också dansa.

Men vackrast av alla sjunger Maria Stellas, med sin grekiska folkmusik, den klassiska rembetika-traditionen. Kvartstoner som kittlar. Och hennes dans, en mycket graciös magdans är en ren njutning.

Och så Ale Möller själv, magikern som tycks behärska de flesta instrument men framför allt har förmågan att skapa en spännande gryta av världens folkmusik, som värmer hjärtat och öppnar smaklökarna för alla ingredienser. Ett fredsprojekt om något.

Synd bara att inte fler hade upptäckt den här konserten. Salongen var bara halvfull.

Kerstin Monk

Mer läsning

Annons