Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svängig gospelfest avslutas i full eufori

/

Gospel är för många en årligen återkommande folkkyrka i ett Sverige som valde ”vart jag mig i världen vänder”, en fenomenalt svängig variant av den gamla kvällsbönen ”Gud som haver barnen kär”, till årets låt 2011 på P3 Guld.

Annons

Hur kan man göra ont och våga leta efter Gud? Hur kan man förmedla gospel utan uppriktig glädje? Jag satt med en vän på bussen där vi utbytte musik genom att låna varandras iPods. Efter ett tag visar han mig ett band och säger att ”det är religiös musik”. Han frågade mig om jag var religiös, varpå han förklarade sin fascination över att de kristna musikerna kan förmedla sådan glädje i musiken de spelar. Gospel, eller evangelium som det betyder, är ju ett glädjebudskap, och Cinque Cullar intygar tidigt under konserten att gospel är genremässigt unikt på så sätt att det kräver sångaren på en sanning att sätta bakom orden om han ska kunna förmedla intryck med det.

Det är härligt att se många fler än vanligt på söndagen. 320 personer har under tre dagar finslipat uttryck och nyanser tillsammans. Det är unga tjejer, gamla tanter och ett gäng över medel manliga män som deltar. Ett snabbt överslag ger således att, om alla körens medlemmar har exakt en anhörig i publiken är det förklaringen till att nästan samtliga besökare är där. Av nyfikenhet genomför jag därför en snabb utfrågning. Några i min testgrupp har själva varit med i kören tidigare, men de flesta är här för stämningen, musiken eller liknande. Alltså kan min nollhypotes förkastas och intresset för gospel anses som statistiskt säkerställt till åtminstone någon sorts konfidensgrad.

Formatet ger ren delaktighet som får det att kvitta huruvida man är med på scenen eller inte. Det svänger i stolsraderna och det ekar i rummet. I den andra akten bjuds vi på besök från Södermalmskyrkans André de Lange. Sällan har jag hört en sådan inlevelsefylld musikalitet. På många sätt ter han sig som en afrikansk Chris Medina, en sångare som skapligt nyligen hade en hit med ”What Are Words”. Men André är inte bara fantastiskt begåvad. Han är också generös nog att bjuda in de andra i lovprisningen och skapar då moment i musiken – han är en tydlig ledare. Ännu mer förlösande är ändå den uppenbara inställningen att varken utseende eller sångkunskaper spelar roll i gospel så länge som man är villig att göra bort sig totalt i att ge sitt yttersta i lovsången.

Under kvällen hörs klassiker som ”Kumbaya My Lord” och ”Amazing Graze”, såväl som mer personliga alster. Vi avslutar i full eufori. Gud som haver barnen kär, gospel nästa år mig lär.

David Hedin

Mer läsning

Annons