Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svängig rockkväll trots miserabelt ljud

/
  • Hellsingland Underground. Energin och inlevelsen var det inget fel på men denna kväll var det lite för mycket, lite för långt och alldeles för spretigt.
  • Nicke Andersson. Ser till att Imperial State Electric blir tufft, tungt och svängigt på en och samma gång.

När man ser Hellsingland Underground är det lätt att tro att de är en reinkarnation av bandet från Carmen Crowes film ”Almost Famous” men det låter poppigare än de ser ut.

Annons

Hellsing Underground är extremt traditionella i sin rock med genomgående stabilt med kompetent tvillinggitarrspel som andas Thin Lizzy, sen kommer nästa låt och då låter de som ett melodiskt popband. För att förvirra det ännu mer så dyker plötsligt det upp en långsam boogie som påminner om Allman Brothers.

Musikalisk bredd kan man tycka, men det ger även en schizofren känsla. Även om bandet lutar sig mot ett 1970-tal som kan kännas som en pastisch så tror jag inte de menar så. Att helt utan ironi spela bredbent jeansklädd rock kräver ett stort hjärta för vad de gör och den frågan är det inget fel på alls.

Energin och inlevelsen och ett kompetent utförande visar att det som låter så lyckat på skiva inte försvinner helt i det ljud som är en smärre katastrof. Det var första gången jag såg bandet (tror jag) och jag kanske hade hoppats på ännu mer, denna kväll var det lite för mycket, lite för långt och alldeles för spretigt

Strax efter midnatt mot söndag klev Nicke Andersson, iförd den officerskeps som blivit hans signum, upp på Maxims scen och sparkade igång Cheap Tricks gamla ”Hello There”. Tufft, tungt och svängigt på en och samma gång.

Bandet hade bestämt sig för att attackera publiken med högsta intensitet och fick fram publiken till scenkanten. Den fortsatte med sin fullkontakts frontalkrock till inledning och jag log lite för mig själv. De senaste gångerna jag sett Imperial State Electric så kunde jag besviket konstatera att de varit lite loja, men icke denna gång.

Det var powerpop som Raspberries, 60-tal som Beatles och Nuggets-boxen men framför allt är det Kiss 70-tal som är basen i allt de gör. Tro inte att Kiss spelade pudelhårdrock på den tiden utan det var mer hård pop.

Även Hellacopters hade en image som var daterad till 1976, svarta tajta skjortor, svarta jeans, boots med klack, givetvis är all utrustning också vintage men det gav aldrig en känsla av att vara en pose utan bara en livsstil som de älskade.

Hårdsvängande boogie som ”Uh Huh” varvades med poppärlor som ”Can’t Seem To Shake It Off My Mind”, men allt låter precis som Imperial State Electric ska göra.

Bandet fortsatte med att spela sig alldeles svettiga, det var gitarr- poser där båda gitarristerna gick ner på knä i synk och även ett trumsolo som inte kändes så fånigt utan bara ett sätt att få kvällens stand-in-trummis Robban från Hellacopters att synas och höras lite extra.

Det var roligt att se bandet, även om det inte var någon show i Kiss eller Lady Gagas kaliber, men det var full fart och publiken rycktes lätt med. Musikaliskt var det punkigare än på skiva utan att alls tappa den melodiösa powerpopkänsla som albumen har. Bandets riffglädje och sångharmonier var lysande och det som drar är samma problem som med Hellsingland Underground, ljudet som får allt att låta som i en hangar.

Peter Alzén

Mer läsning

Annons