Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tröttsam falsk posermetal

/

Sveriges mest hatade och älskade hårdrocksband Hammerfall firar 15 år i branschen med att lämna kråsskjortorna och Drakar och demoner-utstyrslarna hemma.

Annons

Denna lördagskväll i Stora Gasklockan möter vi dem istället som de brukar se ut en helt vanlig utekväll på klassiska haket Rockbaren i Göteborg: i jeans och t-shirt. Som de vanliga goa gubbarna de är, som älskar att hinka ett par bärs och ömt krama sina Saxon-vinyler.

Detta är också Hammerfalls styrka. Att de trots sina enorma framgångar verkligen inte framstår som något annat än ett gäng snubbar som älskar vad de håller på med. Humorn är viktig i Hammerfalls värld. Tydligen ska sångaren Joacim Cans ha låtit publiken skandera ”Lägga sig i kiss” istället för ”Legacy of Kings” under tidigare konserter. Ikväll sjunger även Cans ”Anders har en tolvtums penis” om trummisen Anders Johansson (mannen som gjorde världen den fantastiska tjänsten att banda Yngwie Malmsteen när han under en flygtur yppar de bevingade orden ”You release the fucking fury”).

Jättekul om du frågar mig och helt i linje med könsrockbandet Pure-X som Hammerfall har kopplingar till. Hammerfall lär även vara världens fulaste band efter Stratovarius och Blind Guardian, vilket Cans framhåller under presentationen av bandet.

Ett kul grepp som vittnar om en rejäl dos självdistans.

Med framgång kommer även spe. Det har Hammerfall bittert fått erfara. Genom åren har de hånats in absurdum av den delen av metalsfären som anser att den musik som Hammerfall gör är den löjligaste formen av dansbandshårdrock.

Inte nog med det, medlemmar har även blivit fysiskt misshandlade på riktigt otäcka sätt. Ingen har rätt att prygla någon för att de inte gillar den musik antagonisten ifråga gör.

Men jag får erkänna att jag som puritansk dödsmetallartonåring gärna hade sett ett skruvstäd eller valfri verktygslåda falla i pallet på Hammerfall. Nu inser jag att det är meningslöst att ödsla hat på musik man inte gillar.

Detta uppvaknande gör dock inte att jag går igång på Hammerfalls musik.

Den trampar fortfarande vatten i 80-talsklichéer bestående av falsettsång och poser och blir jäkligt tröttsam till slut. De konservativa gubbhårdrockare som gillar detta vill inte heller ha något annat och det är bara för dem att njuta.

Frontman Cans lyckas i alla fall hyfsat med att få igång publiken i Gasklockan och att göra ett djävulstecken här och där, även om stämningen inte precis är elektrisk.

Den som var på 026 Hardcores spelning på Bildahuset i fredags inser dock att en konsert kan vara så mycket bättre. Antingen betala 360 kronor för trökig klichéhårdrock i en stor spatial tegelbyggnad. Eller pynta 40 kronor för att svettas tillsammans med 40 andra nyktra, tokhängivna hardcorekids som crowdsurfar, karatesparkar och har jävligt kul tillsammans. Dessutom lyssnandes till ett budskap djupare än att dräpa drakar.

Tack kära örebroare i Hårda Bud, Chain Reaction och Elapse. Ni var de som verkligen satte Gävlehjärtan i brand denna helg.

De konservativa gubbhårdrockare som gillar detta vill inte heller ha något annat och det är bara för dem att njuta

Mer läsning

Annons