Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trouble Boys bjöd på klassisk pubrock

/

Fredagskvällen i en av vagnstallarna på järnvägsmuseet var full av människor som förväntades sig gammeldags äkta rockmusik, och det var precis vad de skulle få.

Annons

Jag är inte säker på att lokalen ljudmässigt är den bästa och att många valde att sitta ner var lite trist då det spelades uppenbar dansmusik, och en arrangörsmiss var det nog att bara servera folköl.

Men nog med gnäll nu, vad bjöds det på i musikväg då?

Först ut var det pubrock för hela slanten. Pubrock är en version av klassisk amerikansk rhythm&blues med en liten portion country. En extremt engelsk företeelse, byggd på amerikanska influenser.

Trouble Boys är en semisupergrupp som har sitt ursprung i den gamla klassiska pubrocken där de båda gitarristerna och sångarna Sean Tyla och Billy Bremner i högsta grad var viktiga figurer med sina band Ducks Deluxe och Rockpile. Här har de slagit sina påsar ihop med rutinerade män som Tommy Cassemar på bas och mannen med det minimala trumsetet, Ingemar Dunker, alltihop övervakat av Micke Finell på sax.

De spelar låtar från hela sina karriärer och en hel del smakfullt valda covers. Och även om jag kan misstänka att Force, Mickey Jupp och redan nämnda Ducks Deluxe är okända för majoriteten av publiken så går det hem bra.

Efter en kort paus går Sven Zetterberg upp på scenen och river av en instrumental rökare som ökar intensiteten bra. Jag är lite ambivalent till framförandet av Sven Zetterberg, hans bluesigaste sida som är full av gitarrsolon, många blev det, är lite trist medan hans souliga sida är lysande. Han är en sångare av rang, kan jämföras med storheter som Spencer Wiggins och James Carr.

Han spelar Ray Charles grymma I Believe to My Soul, men även låtar av James Carr, Sam Cooke och Buster Benton. De flesta soullåtarna baseras på den ensamme, sorgsne mannen som letar efter sen kärlek som flytt.

Tyvärr fick vi inte i kvällen hela den blåssektion som lyfter den senaste alldeles utmärkta albumet Grounded in Reality. Han bjöd även pianisten Kalle Brickman att briljera i en boogie-woogie av högsta klass.

Därefter fortsatte Trouble Boys kvällen. Ett mycket trevligt arrangemang trots invändningarna inledningsvis. Vi hoppas på en fortsättning.

Peter Alzén

Mer läsning

Annons