Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tung musik på kungen

/

Giesagöbbels är faktiskt det första punkbandet jag hör på länge. De är en imponerande uppvisning av energi, fart och svettiga överkroppar där låtarna sällan är längre än två minuter långa.

Annons

Det påminner ibland lite om Mustasch i dubbelt så högt tempo. Men trots den höga farten är de samspelta. Den australiensiske sångaren öser på scenen men måste visst bättra på konditionen om han ska orka med samma tempo hela giget igenom.

– Det här är vårt andra gig någonsin och nästa gång lovar jag att det blir bättre, avslöjar Tim Echols ödmjukt.

Moloken från Umeå är en akt som fokuserar på det musikaliska. Det som de kallar doomsludge har avancerad rytmik och melodier som existerar separat från riffen och trummorna. Dessutom använder man gitarrerna som effektkällor för att skapa en känsla av mörker. Den här mörkheten fungerar bra men är helt oavbruten. Om kampen mellan mörker och ljus kunde få komma fram i musiken i form av skarpa kontraster, skulle det ge ytterligare en dimension till själva känslobyggandet. Dessutom måste scenframträdandet slipas på mer för att känslan i musiken genuint ska finnas i hela framträdandet.

Bengtsarvet sticker ut i lieneupen med ett syntframträdande. En maskerad trio som påminner om amerikanska Ford & Lopatin som släppte nytt i juni. Med djupa basmelodier som grund bygger två syntare och en trummis musiken. Precis som för många andra syntare blir det dock enformigt i längden och där faller musiken platt trots att den delvis är briljant.

Om du bara ska se två band, se då Pyramido och Kongh, sade man till mig. Jag håller inte med. Kungen har överraskat mig totalt med en del riktigt bra band, men Pyramido imponerar inte. Jag väntar mig att den i övrigt ganska lugna publiken ska somna när en kraftig man skriker ur sig sina lungor till ett segt trumkomp och riff utan några musikaliskt intressanta inslag. Jag tänker mig att det kanske är som att spela Smoke on the water fast utan samma hitpotential.

Kongh däremot lever upp till mina förväntningar på ett huvudnamn. Kanske inte lika fräscht som några av de andra banden, men istället bra på ett mer erfaret sätt. De spelar tungt och tajt och är ett metalband som jag kan tänka mig fungerar på större scener än Kungen. Festivalen Ta livet i egna händer hoppas jag får leva kvar med Kungen, men själva budskapet som namnet antyder märks inte av. Ändå vet jag att det finns många som skulle behöva höra det ibland, att det är dags att göra sig mindre beroende av andra och ta sitt ansvar.

David Hedin

Mer läsning

Annons