Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tungt och proffsigt

/
  • Henrik Lindenmo röjer bäst i Isole. Hans jeansjacka vittnar om mycket god musiksmak: Bathory till exempel.
  • Sångare och gitarrist Crister Olsson äktade sin Maria innan 20-årsjubileumskonserten började.Foto: Erik Larsson.

Vilket unikt upplägg för en hårdrockskonsert när Gävles Isole firar sitt 20-årsjubileum. Sångare och gitarrist Crister Olsson passar på att äkta sin Maria iförd något slags dalkarlsdräkt.

Annons

Den borgerliga vigselförrätten är även hon klädd i folkskrud. Kanske inte så konstigt, för när Isole brakar igång efter vigseln är det svårt att ta miste på influenserna från gammal svensk traditionell musik, som den spelades på fäboden.

Nåja, inte så tydligt kanske, men att Isole är en del av det svenska metalundret, med dess unika sound, det råder det ingen tvekan om. Nu har de hunnit hålla på i smått ofattbara 20 år, sedan de bildade förlagan Forlorn 1991.

Kvällen inleds med låtar från Isoles sjuåriga karriär. Det märks att de hårfagra gästrikesönerna har lirat ihop länge. Det är tung och proffsig episk doom metal som levereras av samspelta och skickliga musiker. Långsamma fyrtaktare med snygg och ren sång utblandad med growl emellanåt.

Basisten Henrik Lindenmo skämtar om detta när den klassiska uppmaningen ”spela snabbare” kommer innan mäktiga ”By Blood” räknas in.

– Nu ska vi spela ännu långsammare.

Ibland kommer dubbeltrampsmattor så att headbangernacken får sin utmaning. För visst hörs dödsmetallinfluenserna.

Eftersom banden även spelar i mangligare gäng som Undivine och Sorcery kan det tänkas att Isole är bandet där medlemmarna får utlopp för sin ”mogna” sida och kan sjunga om sorg och livet mer än hin håle och död.

Styrkan är att Isole aldrig känns plågsamt akademiska som Opeth. De gör musik som kräver eftertanke och koncentration, men ändå är väldigt rak och okonstlad.

Ungefär 70 personer har slutit upp under första halvan. En salig blandning av rockers som lystrar i trance och en och annan släkting som hellre hade velat vara hemma och titta på ”Så mycket bättre”.

Efter pausen blir det en resa tillbaka längs minnenas väg. Tidiga bandmedlemmar och vapendragare får komma upp på scen och lira bland annat en cover på Candlemass ”Solitude” och Daniel Bryntse byter guran mot trumsetet. Något han verkligen ser ut att gilla.

Med närmast frireligiöst salig blick matar han kaggar och kontrasten blir rolig mot ordinarie skinnpiskare Jonas Lindström som har ett konstant stenansikte när han spelar.

Andra akten blir lite spretig och ofokuserad med glömda textrader och gitarrstrul, men förlåtligt då låtarna är orepade och gamla som Satan.

Konstateras kan att Forlorn inte lät så jädra olikt Isole. Men Isoles hantverk har förädlats och tillspetsats betydligt under åren.

Nils Palmeby

Mer läsning

Annons