Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

U 2

/

Annons

Hur ofta hör man inte band som växelvis ska ”bryta ny mark” alternativt ”gå tillbaka till rötterna”?

U 2 har sin beskärda del av detta och blandat experiment som ”Zooropa” och ”Pop” med rotrock som ”All That You Can’t Leave Behind”.

I slutändan har det ändå handlat om melodierna, där ”Zooropa” – bortsett från några spår – och ”Pop” inte var i närheten av exempelvis ”Achtung Baby”.

Men 90-talsskivorna var likväl viktiga för bandets image-byte från präktiga 80-talsstilen till...ehh...något annat.

Efter två normala plattor på 2000-talet är det dags igen – enligt förhandssnacket – att bryta ny mark.

Så är det inte riktigt.

Det mesta är inget nytt under solen. Det är fortfarande Edge-klassiska gitarrklanger och Bonos mässande.

Samtidigt har U 2 försökt och det gör det här lite splittrat.

Inledande titelspåret och Queens of the Stone Age-doftande singeln ”Get On Your Boots” är prov på det men bägge är rejäla snedsprång – på grund av klena melodier.

I stället är det traditionella U 2 som räddar bandet. ”Moment of Surrender” med en desperat Bono på sång är mycket ”Mysteroius Ways”, medan ”Unknown Caller” är som gjord för stadionrock à la Ullevi. ”I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight” och ”Magnificent” är klassisk U 2-pop.

Bäst är bandet i slutet med avskalade ”White as Snow”, symfoniska ”Breathe” med Bono på Dylanrap och meditativa ”Cedars of Lebanon” där man blandar gammalt och nytt.

Mer läsning

Annons