Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veteraner byggde musik av glädje

/
  • Gävle Musikskolas Veteranorkester uppträdde i Regementsparken i går och spelglädjen var på topp.

Blåsorkestermusik kan låta på många sätt. Ofta känns formen stel och även fantasilös. En bidragande orsak är också det slentrianmässiga program som plockas fram.

Annons

Att det idag råder en enorm brist på musiker i många av orkestrarnas olika sektioner gör inte blåsmusiken attraktivare.

Men det finns tack och lov undantag. Gävle Musikskolas Veteranorkester

som framträdde i Regementsparken var ett lysande undantag. Här fanns synbarligen en spelglädje musiker emellan. De tänkte musikaliskt och hade känsla för de melodier och stäningar som spelades upp. Trots ett minimum av möjligheter för repetitioner. Säkra sektionsledare fick orkestern att klinga vackert och smakfullt. Idag när blåsorkestrarna har enorma problem med rekryteringen med och feldimensionerade blåsargrupper var det vederkvickande att få höra en ensemble med balans och nyanser.

Under dirigenten Bertil Fälts avspända ledning radade orkestern upp ett band av melodier av klass och i bra arrangemang. Som sig bör när man var på militär mark inleddes och avrundades konserten med en pampig March. Philip Sousa den amerikanske marchkungen hade skjutit till Washington Post och The Stars And Stripes. I mitten av konserten spelades March Triomphale komponerad av orkesterns basist Mats Nilsson. Men i den melodin svarade han för bastrumstämman. En fin kontrast skapades i Kurt Atterbergs Fåvitska Jungfrurna och Bo Lindes lite annorlunda Fanfar som spelades av en mindre besättning. Just skiftningarna i programmet bidrog till att konserten fick en extra status.

Spelglädjen och energin hos musikerna smittade av sig rejält på åhörarna. I den välbesatta och magnifika rörblåsarsektionen imponerade den fina intonationen trots den lite svårbemästrade blåsten. Intonationen var mycket bra över hela linjen. De två lysande piccolaspelande tjejerna ordnade också till en bejublad show i ett nummer. Det var mycket som bör lyftas fram i en sådan här hemvändarorkester. De flesta orkestermedlemmarna spelade i Gävle Musikskola i slutet av sextiotalet och in på sjuttiotalet. Nu var de åter förenade och det hade både de och publiken glädje av.

Att lägga ett program som varierar och engagerar är en konst i sig. Här hade programläggarna lyckats mycket väl. Tänk vilken skillnad det var att höra Gospel John och musik av Michel Legrand från en rytmisk begåvad orkester i jämförelse med de rytmiskt stela varianter som många av dagens musikkårer praktiserar.

Göran Olson

Mer läsning

Annons