Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi vill ha mer, Veronica!

/

Veronica inleder med ”Satan i gatan” framför en snygg eldfärgad backdrop men det jag trodde skulle bli en gränslös succé från start kommer av sig och det känns lite reserverat.

Annons

Om det beror på konserthusets lokal vet jag inte. Först vid tredje låten, ”Välkommen in”, blir det lite spontandans i bänkraderna.

Veronika Maggio har haft ett succéartat år. När hennes platta Satan i gatan släpptes så hade hon följande placeringar på Spotifys lista över mest spelade låtar i Sverige: 2, 6, 10, 11, 12, 17, 23, 25, 26, 27, 29, 41, 77, 95, 96 och 99, observera att det är fler låtar än vad som finns på skivan. Alla tjejer hade givetvis gått bakåt och upptäckt låtarna från de två tidigare albumen.

Tjejer skriver jag för Veronica är precis som en storasyster som tjejer vill ha. Men där Melissa Horn blir introvert blir Veronica motsatsen. Hon är inte party hela tiden utan mera som en film i en ung tjejs liv.

Jag vill inte kalla det extrovert utan mer som en Slas för en generation tjejer mellan de sena tonåren och tretti-nånting.

Veronica utgör tillsammans med Oscar Linnros och Daniel Adams-Ray en ny generation svenska artister uppväxta på en folkhemssoul som är mer Svensktoppen (i positiv bemärkelse) än vad någonsin Kalle Moreus eller Arvingarna kommer att bli.

Före spelningen kom det tjejgäng uppklädda för party. Förmodligen så var detta mellanlandningen innan krogen. Det som jag tycker är bäst med senaste plattan är texterna och rösten men i lördags dränktes hon tyvärr i ett band som tog i alldeles för mycket. Alla de där bilderna som hon målar upp försvinner i ett hav av keyboardljud.

Men plötsligt spricker det upp lite när hon ber publiken delta och tjejgängen sjunger med i ”Jag följer med, jag vill inte vara själv i kväll”. Förlåt om jag låter gnällig, kanske är lite besviken. Alla som såg henne på Peace & Love i somras var hänförda men jag kanske väntar på för mycket.

En lång passage av spelningen blir bara en transportsträcka men ”Måndagsbarn” får upp tempot och ”Stopp” fick bli en fin avslutning.

”En svartvit sal” blir starten på en återhållsam ”Dumpa dig”, i en mycket cool version där Veronica äntligen hörs ordentligt. Den följs av en stroboskopdunkade ”Finns det en så finns det flera”. Till slut ber hon publiken stå upp och i det givna slutnumret ”Jag kommer” dansar hela konserthuset. Det var jättebra men jag hade nog hoppats på ännu mer.

Peter Alzén

Mer läsning

Annons