Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vissa band är perfekta på festival

/

Annons

Efter att bevittnat Nöjesmixkrönikören Sara Mårtens bröllop styrde jag kosan mot Utopia-scenen där Bob Hund skulle visa upp sig ännu en gång. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag slutat älska dem men det har jag inte, tror jag.

När jag såg dem way back in ’93 så tog de mig med storm och det kändes som det bästa jag sett sen Ebba Grön.

Nu, 18 år senare, får jag känslan av att jag sett det förr och även om mellansnacket håller toppkvalitet och många av låtarna fortfarande är lysande så känns hela framträdandet ganska trött, tyvärr, och låtvalen var inte direkt de mest festivalperfekta.

Branschen är Johan Johanssons från KSMB/Strindbergs nya projekt/band/konstellation, Sveriges bästa vissångare, protestdito och kabaréartister bjöd upp med fem gitarrer och politiska kabaretvisor. Roliga satiriska vassa texter som givetvis häcklade vår nutid allmänt och alliansen i synnerhet.

Teddybears STHLM är också politiska men mer på ett buspojkes ogenomtänkta vis och det är inte det som är deras styrka. Allt börjar bakom ett svart skynke som efter ett långt mässande dras undan och vi får helgens kanske tuffaste scen. Framför de två hårt jobbande trummisarna är allt gjort i hi-tech chrome – från högtalare och ljus till bröderna Åkerlunds båda fyrkantiga bas och gitarr. Att grabbarna dessutom är klädda i smala svarta kostymer och gigantiska björnhuvuden gör allt bara tuffare.

TeddyBears STHLM är det perfekta bandet på en festival. De har rytmerna som får publikhavet att dansa, de har låtarna som får alla att sjunga med fast de inte kan och de har Patrik Arve som är den perfekta toastmastern, med sitt snudd på genialt idiotiska mellansnack. Från starten med Ahead of My Time till Cobrastyle är det toppenskoj hela tiden.

Jag slinker in på Bolanche en sväng på fredagskvällen också. Allt för att se ett av Sveriges bästa band och tyvärr numera en av landets bäst bevarade hemligheter, Nomads, som dessutom har landets bäste gitarrist, Hasse Östlund. Bandet fick mig en gång i tiden att upptäcka garagerock och de är lika bra nu, vi får stentuff rock som aldrig blir för bredbent, aldrig blir gubbig, aldrig blir trist utan är ren, skär, hög, energisk, tuff slammerrock. Kvällens version av Alex Chiltons Bangkok när de får hjälp av Ken Stringfellow är lysande. Nomads har aldrig varit moderna och på så sätt blir de aldrig omoderna.

Ett band jag sett fram emot att se var Social Distortions, gamla punklegender som jag trodde skulle kunna få fart på rockpubliken ordentligt. Men jag blir besviken. Mike Ness och bandet är mycket stilmedvetna, har en cool look hämtad ur LA Noir kryddad med västkustpunkattiraljer, men tyvärr börjar de bli lite till åren. Tempot är lite lägre, gubbarna lite tunnhårigare och tjockare. Förlåt, man kan givetvis spela tuff rock hur man än ser ut och hur gammal man är – Nomads bevisade det – men Social Distortions som en gång startade som ett av Orange Countys tuffaste band har nu blivit en Springsteenvariant på sig själva. Inte dåligt alls men tråkigare än vad jag hade förväntat mig.

Skyndar i stället bort för att se Looptroop Rockers som också är ett givet band på festivaler. De har inte bara materialet utan även attityden att få igång en publik ordentligt och de gör mig inte besvikna.

Kvällen avslutas med Strokes, ett band som var det hippaste av det hippaste för tio år sedan men tynade bort lite därefter. Men de har gjort comeback i år. De har allt serverat – en jättepublik, tuffa gitarrbaserade låtar som borde få igång allt – men de låter lite oengagerade. De som en gång i tiden spelade lysande nervig slyngelrock blir här ett band som plikttroget river av en bunt låtar. Dessutom startade de en halvtimme för sent.

Ursäkta vad jag lät gnällig i dag men man har rätt att ställa krav på festivaler också.

De har rytmerna som får publikhavet att dansa, de har låtarna som får alla att sjunga med fast de inte kan och de har Patrik Arve som är den perfekta toastmastern, med sitt snudd på genialt idiotiska mellansnack.

Peter Alzén

Mer läsning

Annons