Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visuella höjdpunkter i Borlänge

/
  • The Sound Of Arrows. Ett band med rötterna i Gävle som består av Stefan Storm (till höger) och Oskar Gullstrand.
  • Driver ni med oss? Caligola gjorde en mycket märklig konsert på Peace & Love sent i onsdags kväll.

När fler än 40 000 besökare trängs i Borlänge blir stan nästan dubbelt så stor befolkningsmässigt, men ytan där alla ska trängas är lika liten ändå. Fast räknar vi med campingen så är området större än hela Monaco faktiskt!

Annons

Även om det rapporteras om våld och fylla så var det lugnt på festivalområdet under hela onsdagskvällen. Problemen ligger mest på att bankomatkön är lång och att man inte kommer ut på nätet.

Peace and Love-festivalen som startade som en motreaktion mot allt meningslöst våld som Borlänge förknippades med har blivit Sveriges bredaste och största festival. Förutom gigantiska artister som Rihanna och Roxette så bjuds det på performance och en massa föredrag att bli inspirerad av. Bredden på dessa är alltifrån Paul Rusesabagina från Hotel Rwanda till Tomas Järvhedens mix av musik och humor.

Mattias Alkberg var mitt första val på onsdagen, en kärv norrbottning som inte alls vill se glad ut eller spela lättsam pop. Men tro det eller ej, Mattias Alkbergs låtskatt är just en undangömd skatt som fler borde höra. Låtar som ”Dementorer” och ”Bit i kudden skattebetalare” är berättelser från Sverige som borde höras oftare. Samtidigt kan han göra det lite lättare för sig i både låtval och uppträdande.

Som vanligt på festivaler vill man smaka en hel del från det stora smörgåsbord som det bjuds på. Därför en snabb förflyttning till den kulle där New York-bandet The Pains of Being Pure At Heart bjöd på sin snabbpop på, en musik som fick den unga publiken att dansa glatt. Just sådana bokningar är det roligaste att hitta små pärlor som man riskerade missa.

Casablanca, som är sorts svensk supergrupp med folk från Sahara Hotnights, Melody Club, Alice Cooper, Space Age Baby Jane och på bas allsvenskans mest utvisade spelare genom tiderna, gamle AIK-backen Mats Rubarth. De spelade rock som lutar sig mot samma sjuttiotal som Hellacopters, mycket Kiss tyvärr. Dessutom blev jag lite irriterad på sångaren som hela tiden måste bevisa att han kommer från Borlänge med att försöka vara så familjär i sitt mellansnack.

Någon jag sett fram emot att se var Magnus Uggla, en veteran vars fyra första skivor jag räknar som blytunga svenska klassiker. Eftersom jag inte hade sett honom uppträda live sen 1980 så var jag spänd av förväntan. Inför jättepubliken sparkade han igång ”Bara jag får komma hemifrån”, en genialisk öppning då den handlar om hur kul det är att vara på turné i stället för att vara hemma. Inledningen höll Ramones tempo och innan Magnus ens sagt ett ord hade de hunnit igenom både ”Vittring” och ”Jag skiter”.

Jag blev glad över att se Uggla, en 58-åring som kan bära upp en vinröd knuttejacka med matchande Dr Martensskor. Att inte alla hans låtar är lika bra som de tidiga förlåter jag gärna då hans mellansnack är så underhållande.

Samtidigt inne på Graceland spelade förra Gävlebandet The Sound of Arrows med Stefan Storm och Oskar Gullstrand. Bandet som albumdebuterade så sent som i fjol, har varit en snackis i flera år och denna kväll spelade de, för en ganska stor samling dansande människor, sin snygga syntpop med låtar om att växa upp i Gävle och längta bort.

Medan den stora massan valde Winnerbäck så tog min nyfikenhet mig till andra delen av stan för att se konstnärskollektivet Caligola. Ja, det är så de lanseras.

Caligola är nämligen inte, som det först verkade, en supergrupp med Mando Diao-frontmännen Björn Dixgård och Gustaf Norén, Natty Silver samt Salazar-bröderna i spetsen. Det är i stället en internationell konstnärskollektiv, ursprungligen från Italien, som syftar till att skapa nya möten mellan kreatörer. Allt det där och att bandet hade stora svarta kåpor på sig, flankerade av två kvinnliga go-go-dansöser i bikini som gjorde mig fundersam.

Driver de med oss? Är det ironi? Spelar de upp en scen ur ”Eyes Wide Shut” eller är det ”Sjunde inseglet”?

Jag kände mig förbryllad, men med hjälp av gästartister från Labyrint så fick de igång ett bra drag tack vare uppdateringen av 70-talsfunk de spelar. Musikaliskt blev jag mycket imponerad av både Borlängesönernas soulröster och att de faktiskt fixar att genomföra en lysande konsert trots alla attiraljer.

Peter Alzén

Mer läsning

Annons