Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wiehe är bäst när han blir personlig

/
  • Mikael Wiehe bjuder på favoriter, ”Titanic” och ”Keops pyramid” är två av många.

Tack och lov finns Mikael Wiehe som skänker Gävleborna ett andrum av riktiga sånger när den tröttsamma Melodifestivalen återigen förpestar vår tillvaro.

Annons

Gävle Konserthus var anhalt nummer 15 på det Mikael Wiehe kallar för sin ”kamikaze-turné”. Efter sin medverkan i tv-programmet ”Så mycket bättre” har Wiehe haft vett att kapitalisera på uppmärksamheten genom att både släppa en skiva med sina låttolkningar från programmet och ge sig ut på vägarna för 60 konserter runt om i Norden.

Till skillnad från en annan av programmets artister, Sandviksgrabben Tomas Ledin, har malmöiten Wiehe skippat krogshowen med blåsorkester och körtjejer och valt den mer sobra varianten med en akustisk gitarr och två multiinstrumentalister som sällskap.

Wiehe ursäktar sig för den onda halsen, men efter att den Köpenhamnsbördige sångaren tagit ett par klunkar av vad som förmodas vara Gammel Dansk blir han len och varm i rösten. Lite väl varm kanske, för även om han är en protestsångare blir de i och för sig underfundiga politiska kommentarerna och personliga anekdoterna lite väl utdragna (även om uppgifter som att KD-ledaren Göran Hägglund är ett stort Wiehe-fan är klart upplysande). Han hade kanske kunnat spara rösten till att spela ytterligare ett par sånger ur sin gedigna låtskatt.

Men många av favoriterna hinner han med, konserten byggs upp kring dem. De bästa politiska sångerna är de som inte är övertydliga. ”Titanic”, ”Vem kan man lita på?” och ”Keops pyramid” är mytiska och tidlösa och ger alltid lyssnaren en möjlighet till reflektion. Det är i de sångerna Wiehe kommer som närmast sin låtskrivaridol Bob Dylan.

En av kvällens stora behållningar är också Wiehes Dylan-tolkning ”Ni som tjänar på krig”. Ytterligare ett steg bakåt i protestsångartraditionen går Wiehe när han tolkar Woody Guthrie med ”Det här är ditt land”.

Men allra bäst är Wiehe när han framför sina mer personliga sånger. Få gånger har vänskapens väsen fångats så bra som i ”Den jag kunde va”. Sången är tillägnad Björn Afzelius, få har ynnesten att få dela en vänskap som deras.

Han framför också ”Mitt hjärtas fågel”, en av de vackraste kärleksvisorna som skrivits på svenska.

De andra artisterna som medverkade i ”Så mycket bättre” har kunnat profitera hejdlöst på Wiehes låtskrivarbegåvning. I går kväll tog han tillbaka ”Flickan och kråkan” från rapparen Timbuktu och hans ansträngda och undermåliga sånginsats.

Han hade gärna fått återerövra en av sina bästa sånger, ”Fred”, från Lalehs hopplöst melodramatiska version, men så blev det tyvärr inte. Wiehes storhet blir tydligast när han kan få en sådan rappakalja-komposition som E-types ”Calling your name” till en underbar orientalisk fredshymn med ”Jag ropar ditt namn”.

Som tur är nöjer sig Wiehe med att vara en ironisk skivmånglare och skänker Gävleborna vackra melodier och tänkvärda texter. Den tröttsamma Melodifestivalen lämnar han åt Thorsten Flinck, Björn Ranelid och andra med mindre vett att göra bort sig i.

Mer läsning

Annons