Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Winnerbäck är fullkomligt naken för sin publik

/

Det handlade om att leva, att dö, att leva en bit till och om hjärtan som brister, räcker till och längtar efter drömmen. Lördagens konsert med Lars Winnerbäck vid Gasklockorna fick nog alla att dra efter andan.

Annons

Han klev upp på scen i svart mundering, som sig bör, och inledde spelningen med den nya låten "Jag var och köpte mig en kostym". I bakgrunden flimrade en konstfilm med en kvinna som dansade i solgasset vid en kyrkogård. Låten förde tankarna till första spåret "Going home" från Leonard Cohens senaste platta, samma sårbara djupsinnighet som gör att människan som står på scenen känns fullkomligt naken inför sin publik.

Men trots det starka öppningsnumret tog det ett bra tag innan närvaron var på topp. De maffiga strålkastarna och gitarristernas solon gjorde att texterna inte nådde hela vägen fram. Vi och dom känslan var uppenbar och inledningsvis kändes konserten som ett genrep för ett tomt publikhav. Inövat.

På scenen hade Lasse sällskap av en del medlemmar från det numera nedlagda rockbandet Hellacopters, bland annat syntes Nicke Andersson på gitarr. En man som är svår att missa när han står på scen. Konsertens rockiga närvaro var förmodligen medveten, men tyvärr körde den obarmhärtigt över Winnerbäcks blygsamma framtoning.

Upplevelsen blev också kantstött av att en hel del av de som kommit till konserten var fulla och störde med skrik och höga skratt.

En halvtimme senare börjar det förändras. När första tonerna till "Järnvägsspår" ekar ut över Gasklockeområdet hörs publikens jubel. I bakgrunden på scenen visas bilder på höghus i Stockholm. Misären är där, likaså känslan och den ultimata närvaron. I det starka scenljuset blir publiken hänförda skuggor och äntligen når sångtexterna hela vägen fram.

Som allra bäst blir det då den akustiska gitarren kommer fram. Lasse är solo på scen och berättar för oss hur "En tätort på en slätt" fungerar. Sedan följer "Elegi" och här når konserten sin höjdpunkt. Det är naket, skört och applåderna som följer har aldrig varit så starka. Lasse förvandlar det stora Gasklockeområdet till en inrökt pub någon annanstans i Sverige. Precis så är han som bäst.

Under de flesta låtar spelas videos i bakgrunden. Oftast handlar det om snabbspolade klipp med vyer över Stockholm. Det är asfalt, bilar, ljus, höghus, broar och träd. Ibland funkar det. Men oftast blir de bara tröttsamma symboler som tar alltför mycket uppmärksamhet från musiken. Särskilt vid extranumren blir bakgrundsfilmen till töntiga bilder som skulle passa bättre på en konsert med Madonna.

Det blir en del mellansnack också. Lasse ber om ursäkt för att han kommer till Gävle med sina dystra sånger. Men publiken tycktes nöjd. Faktum är att när den två timmar långa konserten var slut gick samlingen därifrån knäpptysta.
– Det är någonting speciellt med Winnerbäck, han får en att fundera över det som är viktigt och sant, sa en förbipasserande. Och jag kan inte annat än hålla med.

Stina Loman

Mer läsning

Annons