Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mycket att glädjas åt under 2012

Annons

Jag känner mig ofta som farbrorn som inte ville bli stor. Jag är fortfarande lika barnsligt förtjust i vissa saker som man kanske inte borde bry sig om när man är nästan 50 år fyllda, ny popmusik till exempel. Däremot är jag urusel på bilar, inredning och andra statusprylar.

2012 var ett år då jag gjorde många avslut och lämnade saker som tyngde mig, saker som fick mig på sämre humör. Nu kanske jag låter som Kay Pollack när jag säger att jag gjorde val som fick mig i bättre skick.

Roliga saker som hände var att sitta på en pub i London och se Brynäs spöa Skellefteå i SM-finalen, världen blir inte mindre än så.

2012 kom äntligen ”Ny Våg”-boken ut där jag medverkar och beskriver Gävlerocken. I år började jag och kompisen Anders en annan bok med fördjupning av detsamma. I september var jag dessutom med vännerna Claes, Viktor och Robin i Örebro för att försvara vår stads färger i SM i Popquiz. Vi slutade en ynka poäng från SM-guld, men ganska nöjda var vi ändå.

I vår lilla stad hade vi i år massor med festivaler av alla sorters slag. Egentligen startade det i mellandagarna 2011 när PF Commando och Los Bohemos visade att de var stadens bästa band för två generationer. Frågan är sedan om man kan tänka sig att ena veckan står Manowar och Yngwie Malmsteen på en scen i vår stad, några veckor senare är det Shaggys och Tarrus Rileys tur, däremellan hade vi besök av The Mavericks.

Att en stad av Gävles storlek kan ha hårdrock, reggae och countryfestival är faktiskt helt makalöst. Getaway Rock är väl inte helt min kopp te men roligt att upptäcka saker som man normalt inte skulle få höra och se – Behemot var festivalens stora clou för min del.

Reggaefestivalen i Furuvik var däremot, trots protester från Narkotikakommissionen, en fantastisk festival. Mycket kärlek och mycket bra musik.

Countryfestivalens sorti kunde inte bli bättre än med tidigare nämnda Mavericks.

Sen ska vi komma ihåg att det inte är speciellt långt till Borlänge och Peace & Love heller.

Musikaliskt var 2012 mest intressant ur två aspekter. Först fanns det massvis med bra modern r’n’b som Frank Ocean, Weeknd och Lana Del Rey. Sen gjorde tre av mina gamla storfavoriter fantastiska återkomster. Årets bästa skiva: Leonard Cohens ”Old Idea” är en magnifik återkomst. Efter några mindre lyckade skivor så visar han att den vassa pennan och den släpande rösten är tillbaka i bästa form. Tyvärr unnande jag mig inte att betala den dryga tusenlapp hans konsert i somras kostade.

En konsert som var en otroligt vacker var Dexys turnépremiär på Berns, Kevin Rowland är en annan gammal favorit som inte gjort något på åtta år och han gjorde det inte lätt genom att börja konserten med hela nya skivan. Denna var då ännu inte släppt och det dröjde innan han lät oss höra någon låt vi kände igen. Skivan är den bästa som Van Morrison inte gjort de senaste 30 åren.

Den sista comebacken detta år var från Sveriges bästa band, Nomads. Solnas stoltheter visade att de inte bara är ett fräckt rockband utan numer även ett tufft powerpopband. Tyvärr så led deras spelning på Peace and Love av hiskeligt låg volym.

Bäst 2012 var som vanligt Pelle Olssons magnifika arbete i Gefle IF – men i år hade han hård konkurrens av Brynäs guldhjälte Jakob Silfverberg.

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.com

Mer läsning

Annons