Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När förlorar vi oss själva i stressen?

Jag är besatt av tidseffektivitet. Förstår inte grejen med att koppla av. Försöker att finna genvägar. Det är som om att äta gröt utan sked, det blir inte mycket till resultat. Tiden. Den är förödande.

Annons

Jag diskar samtidigt som jag lyssnar på det där radioprogrammet jag alltid lyssnar på, sparar en halvtimme, check. Jag läser viktiga texter på bussen, sparar 45 minuter, check. Tittar på serier i stället för film, oklart om jag sparar någon tid, men ett lyckat försök att hitta ett substitut, check. Jag tidseffektiviserar mig långt bort från det som kallas njutning, check.

Resultatet är att det just nu inte finns någon filmkrönika att skriva. På sistone har jag maniskt uppdaterat mig in i dramaseriernas värld. Just nu följer jag exempelvis alla serier som visas på SVT Play.

Senaste upptäckten är ”Äkta människor”. Där lever robotar, eller hubotar som de kallas, likt slavar kring människorna. Klädda i granna pastellfärger ler de mot sina ägare. Falskt förvisso. Men bekvämt, allt de kräver är att laddas en gång per dygn. Annars städar de, lagar mat och gör andra hushållssysslor. Dessutom lyssnar de. När föräldrarna inte har tid för barnen finns hubotarna där och erbjuder det fundamentalt viktiga, tiden.

”Äkta människor” är en intressant serie därför att den är nyskapande. På något underligt vis har skaparen Lars Lundström (som också gjorde ”Tusenbröder”) lyckats få ihop ett science fiction-drama som utspelar sig mitt i det svenska folkhemmet. I rollerna syns en del välkända ansikten som Eva Röse och Andreas Wilson.

Tio 60-minutersavsnitt kommer att visas, sen får man se om det blir något mer. Rätten till nyinspelning och de internationella visningsrättigheterna är redan sålda till brittiska bolag. Enligt SVT ska de som nu äger rättigheterna till nyinspelning samarbeta med de som gjort filmen för att inleda en utveckling. Vad nu det kan tänkas betyda.

Enligt det nya filmavtalet ska man ge ett ökat stöd till produktionen av svenska dramaserier. Och vad är det vi får, en säsong av en schysst serie och sedan sålda rättigheter?

Hur som helst. Tiden var det. Det finns inget nobelt eller fräscht i att söka tidseffektivitet. I SVT:s realityserie ”Drömmen om landet” får vi följa fyra storstadsfamiljer som under en sommar testar på livet på landet. I det första avsnittet beskriver en av deltagarna hur familjens vardagsschema ser ut. Minut för minut. Familjemedlem för familjemedlem. Måndag till fredag. En loop som aldrig tar slut.

Jag kan undra vad man kämpar mot då det inte finns någon tid över till att njuta. När förlorar vi oss själva i tidseffektiviteten?

Veckans tips: I dramaserien ”30 grader i februari” möter vi bland andra Glenn, den 45-årige bergvärmeinstallatören som drömmer om att bli pappa och Majlis, den nedtrycka hustrun som måste söva sin man för att våga ta sig utomhus. Alla hamnar de i Thailand på ett eller annat sätt.

Grymt skådespel med bland andra Kjell Bergqvist och Maria Lundqvist i huvudrollerna. Det här är äkta diskbänksrealism. Fast i Thailand.

STINA LOMAN

Filmkrönikör på GD Nöje

stina.loman@gmail.com

Mer läsning

Annons