Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När resfebern slår till

Annons

På frågan vad någon skulle göra om denne vann en riktigt stor summa pengar tycker jag svaren sällan går utanför ramen. I tillägg till att köpa en ordentlig bostad och en schysst utbildning är ut och resa är det mest frekventa svaret, med all rätt.

Semester! När riksdalerna får flöda på nöjen, mat och dryck och man får koppla bort verkligheten några tidszoner och bara andas ut. Ovärderligt.

Dock förefaller det sig så att det vi längtar till hela året – vi som inte vunnit och aldrig kommer vinna den där fullpotten – när vi slitit, frusit och snorat i nio månader i Norden börjar det hända märkliga saker med oss när tiden väl är inne för semester. Åtminstone när man ska flyga, kan det tyckas.

Det fungerar nästan som när hispiga personer får se någon dokumentär om mayafolkets domedag 12 december 2012, och efteråt ofokuserat springer omkring som besatta profeter och skriver bucketlists tills händerna är skinnflådda. Någon sorts övertygelse om att allt som kan gå fel kommer att gå fel infinner sig och där och då förvandlas till en nervös sörja med vanföreställningar värre än van Goghs. Tidigare har jag bara sett detta ske människor omkring mig, fram tills nu det vill säga.

Efter ett års slavarbete i en rutten bar- och restaurangbransch tog jag mitt pick och pack för att åka på långsemester i Australien. Detta är vad jag sett fram emot under en sådan lång tid att jag inte ens räknat med det dygn det tar att förflytta sig, men detta dygn kom att visa sig innehålla en hel del känslor och huvudbryn.

Det börjar såklart redan vid gaten på Arlanda. Av alla utgreningar i genren livrädda resenärer är åtminstone 80 procent av dessa samlade kring mig. En högljudd barnfamilj med sju enorma väskor, fyra adresslappar på varje väska och tre adresslappar på varje barn som sliter i varandra sätter ribban för hur stressen ska hanteras. På flyget hamnar jag bredvid en trevlig men ytterst skräckslagen äldre herre som kramar armstödet med all sin kraft när planet lyfter och ger MIG den där blicken – nu dör jag, och du med. Folk beter sig konstigt, som i en svettig abstinens, flackar med blickarna och jag känner att panikångesten är en gemensam faktor i kabinen.

Jag trodde att jag var cool med att resa. Men med kaoset omkring mig i min svagaste stund, när man är trött och otålig, börjar kugghjulen att spinna i huvudet och avgrunden öppnar sig framför mig. Allt kommer ju att gå åt helvete. Om jag inte hamnar på fel flyg och om inte planet störtar så fastnar jag väl i tullen. Mina p-piller kommer visa sig vara rent kokain. De kommer spåra en barnporrhärva till mitt toviga hår. Min linsvätska kommer innehålla explosiva ämnen och jag blir anhållen för planerat terrorbrott. Alla scenarion spelas upp framför mig i takt med att jag blir allt mer i samförstånd med mina medresenärer.

Väl framme på Sydneys flygplats blir jag tagen åt sidan av en tulltjänsteman. Han kollar förbryllat på snusen jag tagit med mig till mina vänner, kollar ännu mer förbryllat på korsordstidningen med Johan Glans på omslaget, frågar om det är kallt i Sverige och sen släpper han mig med ett hjärtligt leende. Svettpärlorna ligger kvar i pannan, men nu är jag inne. Det gick ju nästan galant.

Så efter all stress, nervositet och dödsångest förtjänar jag nu att koppla av. Nu ska det semestras som om jorden går under 2012.

JUSTINE ÖSTERGREN
Krönikör på GD Nöje
justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons