Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nationalteatern slår ut det mesta

Annons

När min äldsta son gick i fjärde klass skulle varje elev ta med sig en låt som de skulle spela för klassen. Han valde Backyard Babies version av ”Jack The Ripper”. Nästa dag fick vi ett argt brev hem. Det kan vara svårt med metaforer ibland, en sång om konsumtionssamhället blev i lärarinnans öron en hemsk låt om våldtäkt och ond bråd död.

När jag växte upp i 70-talets Sverige var det knappt någon rockmusik på radion. Eftersom Sverige var närmare DDR än USA på den tiden så var det mest proggmusik när det vankades ungdomsradio. Det mesta av den musiken var för dem i de yngsta tonåren ganska trist eller svår, förutom de band i genren som verkligen sålde plattor. Det var Hoola Bandoola band och Nationalteatern, framför allt de sistnämnda blev stora favoriter med sina tuffa texter och sin raka rockmusik.

De flesta av Nationalteaterns låtar är hämtade från pjäser som beskrev utslagna ungdomar i 1970-talets förorter och de var inte några hyllningsånger till droger som man skulle kunna missuppfatta dem. Samtidigt kan det nog vara kittlande för en Svenssonfylla att sjunga med i ”Om du letar efter röka när du är i Göteborg”.

Som ung och ganska oskyldig var det tv-serier som ”Lära för livet” och skivor som ”Barn av vår tid” som var spännande bilder från en värld utanför. När man tänker på det så förstår man varför en 13-åring i Sätra tyckte Motvind och Nationalteatern var minst lika tuffa som Mott The Hoople, Thin Lizzy eller Nazareth, banden som vi lyssnade på då

Skivorna som bandet gjorde, framför allt de som lutade sig mot rocklåtarna från pjäserna är lysande, men även ”Kåldolmar och kalsipper” är riktigt kul. Än i dag räknar jag ”Barn av vår tid”-plattan som en av de allra bästa som gjorts i detta land. Musikaliskt är den alldeles utmärkt och textmässigt är den fantastisk och tyvärr minst lika aktuell i dag. ”Kom igen lilla Svensson sätta hårt mot hårt är våran stil! Hatar du oss så hatar vi dig, betong feeling! Ödmjuka bracka som bugar för överheten, du skickar snuten på ungar sen sover du snällt i borgarsmeten. Blev du rädd nu, din fega fan för ditt eget barn?”

Eller varför inte ”Vaktbolagen kommer snart, då blir de en jävla fart,dom har betalt för å jaga unga, gården har stängt för länge sen,snuten jagar tonårsgäng, natten är hård för betongens ungar.”

Första gången jag såg Nationalteatern var en luciakväll på Folkets hus 1978. Det var pjäsen ”Rockormen” som de uppförde och jag var fascinerad för det var första gången jag såg en ungdomspjäs som jag verkligen gillade. Tyvärr spelade de inget från de andra plattorna den gången.

De startade som en teatergrupp i Lund redan 1970 och har spelat ett 50-tal pjäser och skådisarna/musikerna som var med dök upp i så olika ställen som Kurt Olssons damorkester och numera i Ica-reklamen.

Nationalteaterns rockorkester var i Gävle för tre år sedan och visade då upp en otroligt tajt och tuff inledning. Mattias Hellberg, som numera sjunger Anders Melanders låtar, är som klippt och skuren för att leda denna hårt rockande combo. Det är inte bara förbannat tungt, det svänger också som ett uppdaterat Stones.

Generation efter generation kommer att sjunga med i rader som ”men är man hederlig i stället och jobbar på i tjyvsamhället och bara är tillräckligt gniden så blir man miljonär med tiden”. Givetvis kommer de att avsluta med att spela ”vi fortsätter spela rock’n’roll men vi håller på att dö”, som de konstaterade redan 1980 och nu mer än 30 år senare är det inget snack om saken.

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.co

Mer läsning

Annons