Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är rockbjörnarna rävar

Annons

Tidigare under eftermiddagen har stockholmshårdrockarna Badmouth och 80-talsrockiga Vilda Västernbrottslingarna Daltons namne underhållit. När kvällen börjar blir det Sators tur att inta scenen. Punkrock-dalmasarna från Borlänge har i över 20 år fått nostalgiälskade rockers att vilja sladda med PV:n (eller 140:an för all del) med deras musik strömmande ut bilhögtalarna. Jävlar anamman finns där. Ingen har väl lyckats missa deras hit ”I Wanna Go Home”? Dock något ingen verkar vilja göra ikväll.

Runt halv åtta känns det att förväntningarna börjar stiga ytterligare. Brittiska Skunk Anansie bildades 1994 men lade ner efter millenniumskiftet. Sedan 2010 finns det dock i musikvärlden igen. I september gav de dessutom ut sin nya skiva ”Black Traffic” och nu gästar de alltså Sandviken. ”Weak” är förmodligen bandets mest kända hit och släpptes 1996. Själv förknippar jag bandet starkt med andra hälften av 90-talet och är riktigt nyfiken när de kliver ut på scenen, dels på publikens gensvar och dels på mitt eget. Jag känner igen få låtar och hör publiken skrika ”WeaK, weak, weak”. Men Skunk Anansie lyckas hänföra med sin energi och de bjuder på ett riktigt jäkla ös, på ren svenska.

Något ännu större är snart på väg att hända, det känns i luften som en skakning. När Scorpions kliver på scenen hörs ett vrål som en löpeld genom publiken. Eld blir det även på scenen. Förutom bandets egna invärtes eldar sparas det definitivt inte på pyrotekniken. Det är en riktig show vi har att vänta.

Åldrarna på arenan varierar stort. En del har växt upp med kvällens huvudakt och andra är födda flera år efter deras femtonde platta.

Det går inte att akta sig för alla passande klichéfyllda metaforer när bandet släppte skivan ”Sting in the Tail” tidigare i år. Turnén kallas ”The Final Sting Tour”. Visst stämmer det, än finns det sting kvar. Men tyskarna från härliga Hannover är kanske snarare rävar i branschen än någon annan typ av djur numer. Med 26 skivor bakom sig och 47 år på nacken har de naturligtvis haft sina glansdagar för många år sedan.

De kanske snarast förknippas med 80-talet och klassiker som ”Rock you Like a Hurricane” eller powerballaden med politisk ton, ”Wind of Change”, som kom 1990 och alltså ett år efter att de dåvarande Västtyskarna fick uppleva Berlinmurens fall.

- Vi har aldrig förlorat passionen för det vi gör, säger gitarristen Rudolf Schenker med märkbar uppriktighet i rösten.

Trots bandets storhet och världsomspännande kändisskap har de även de sina tvivel och funderingar.

-Är bandet starkt nog? Man riskerar väldigt mycket.

Publiken i den smockfulla arenan kanske inte blir tagen av en orkan, men åtminstone en rejält hård kuling. Det går i min mening inte att ta tillbaka 80-talet, men Scorpions kommer ändå relativt nära med sin stämningshöjande och godhjärtade hårdrock. Sångaren Klaus Meines röst håller med råge. Det är, precis som de själva sagt, passion vi får uppleva. Ja, vad ska jag säga, we are ”Still Loving you”.

- Vi är inte ett band av igår, vi är ett band av idag. Vår musik når ut till unga människor, det är helt underbart, menar de med ett brett leende på läpparna.

Bandet gör sin sista Sverigespelning på sin avskedsturné på Göranssons arena. Hela avskedet har inneburit en världsomfattande turné, ”The Final Sting Tour”, som den 17 december avslutas i München. Kanske har mersmaken redan kickat in?

- Vi vill sluta med de stora turnéerna, men vi kommer inte att splittras, svarar de på frågan om detta verkligen är den sista turnén. Det återstår att se om bandet liksom band som Kiss gör sin sista turné, fler än en gång.

Hursomhelst går jag, liksom många andra, hem med ett varmt hjärta denna vargavinterkalla decembernatt.

Therés Björk

Mer läsning

Annons