Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olle är en apa som liknar dig

/

I augusti meddelades det att Olle Ljungström, som just fyllt 50 år, fått Cornelis Vreeswijk-priset. I motiveringen går att läsa: ”Olle Ljungströms känsliga skildringar av 80- och 90-talets dekadenta Stockholm och vår tidlösa sökande lämnade spår i en hel generation svenskar”.

Annons

Häromdagen knackade det på min dörr. Brevbäraren hade ett så stort brev att det inte fick plats i min låda. Det var en bit lycka som var inslaget i vitt omslagspapper, inuti låg boken om Olle Ljungström kallad ”Jag är både listig och stark”.

Det är en underbart vacker bok som visar upp en massa målningar, texter, fotografier och en hel bunt hyllningar från vänner, dessutom får man en dvd-skiva med nio nyinspelningar av Olles gamla låtar, fint bildsatta.

Det är lätt att tro att det är Olle själv som skrivit boken men nånstans listar jag ut att det är intervjuer av Elin Fredrikson där Olle berättar öppet om sin uppväxttid, perioden med Reeperbahn, om solokarriären och ända fram till i dag. Ni som såg filmen om Olle, som kom för några år sedan, vet att resan knappast var friktionsfri.

Jag kommer ihåg när Reeperbahns första album kom. Peter Hedling skrev upp den på GD:s nöjessida. Jag var inte så imponerad då, men alla skivor därefter är bland det bästa som gjorts i Sverige – ända fram till den minst sagt spräckliga ”Intriger”, som var en totalflopp när den kom 1984.

Reeperbahn var något unikt när gruppen kom fram i svenskt musikliv, inte progg, inte punk, inte mainstream utan något mer diffust, nåt mer coolt. Som alla de där engelska banden man gillade, fast de lät snarare som de kom från New York.

Jag såg bandets sista två spelningar i Stockholm, även om det var bra så var det ett band som rasade samman totalt. Åren därefter jobbade Olle som modell, eller var på Färöarna för att rensa fisk. Han jobbade även som copywriter på en reklambyrå.

I slutet av 80-talet kom Jakob Hellman fram och på sin första spelning kompades han av hela Reeperbahn, utom Olle. Något år senare i Uppsala fick Webstrarna den lysande idén att göra en låt byggd på rader från Reeperbahns låtar. Det mest geniala var att de bjöd in Olle Ljungström för att göra en duett.

1992 såg jag Olle göra sin solodebut i Hultsfred, ladan där han spelade var ganska tom för att samtidigt spelade Sator på stora scenen. Något år senare kom första soloplattan och plötsligt var Olle en gammal hjälte för en ny generation av indiekids, som Iggy Pop var för London-punkarna 1977.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Olle på scenen, ibland har det varit en tragisk historia men ibland faller allt på sin plats och det är helt underbart.

Olle är hela tiden både genial och naiv

Hans texter kan inte liknas vid något annat svenskt, det närmaste jag kan tänka mig är Morrissey eller möjligen Bowie. Musikaliskt är han mer traditionell som Stones eller Neil Young, fast livsödet är tyvärr närmare Johnny Thunders. Boken innehåller lite väl många drogromantiserande berättelser som är ack så sorgliga men också tragikomiska. Som när han inte kunde lämna Gotland eller när han köpte en kimono för 28 700 för han inte kunde räkna om yen till kronor.

Han är lättövertalad, blyg, skör men rolig, vass och snygg.

Jag älskar Olle, i alla fall hans musik och texter, men jag har inte haft med honom att göra personligen. Folk jag känner som jobbat med honom är inte alls lika förälskade, sällan går det att lita på missbrukare.

Det här är inte boken som han skulle skriva vid namn ”Kända tjejer jag har knullat” utan kort och gott en bok om Olle. Det kan kännas mytologiserat, men jag gillar den och precis som Thåström så deklamerar Olle i boken att han är normal och att folk är galna.

Kanske Olle är vår tids Cornelis, en man vars låt ”Balladen om all kärleks lön” han faktiskt gjort en egen utmärkt version av.

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.com

Mer läsning

Annons