Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ooriginell och supersvennig

Annons

Jag tänkte på annat. Så jag missade deadline – det blev inget nyårslöfte. För det känns inte helt okej att kläcka sitt löfte i efterhand. Nä, ska man väl ha ett löfte så ska man komma på det under årets absolut sista minut. Det är då – när man står där lite halvlullig och så smått börjat fingra på sin pissbilliga fulchampagne – som man brukar kläcka dom absolut bästa idéerna.

Men i år kom något emellan. Jag tänkte på något annat. Glömde bort att lova något. Och dom första dagarna kändes det ganska bra. Inget att försöka leva upp till. Inget att bryta. Inget att bry sig om. Men efter ytterligare ett par dagar började det bli förbannat tråkigt. Så jag kläckte ett retroaktivt nyårslöfte och försökte övertala mig själv att jag visst hade tänkt på det strax innan tolvslaget.

Om förra årets löfte var att bli en bättre människa, så är årets löfte att bli en tajtare människa. Framåt december ska inte Foto-Franke kunna nypa tag i min mage och hävda att jag börjat bli lite tjock. Mina hekton kring magen ska flyttas uppåt på överkroppen. Och när jag är klar med det ska jag börja jobba på konturerna. Jorå – jag tillhör den där superoorginella delen av befolkningen som har lovat mig själv att börja träna. Och den här gången ska det hända. På riktigt. I mer än en vecka.

Så i onsdags skaffade jag en sandsäck. Eller sandsäck är kanske inte rätt ord. För mot all förmodan innehöll säcken inte ett enda sandkorn. I stället var den full av sönderklippta klädtrasor. Men det är skitsamma – det viktiga är att jag skaffat något att slå på. Egentligen ville jag ha den 160 centimeter höga maxiversionen. Men den var så satans tung att jag aldrig hade haft en chans att orka bära bort den till bilen. Så det fick bli den 80 centimeter höga fegvarianten.

30 timmar, två besök till järnaffären och en uppsjö riktigt dåliga idéer senare hade jag äntligen fått upp säcken i en av mina takbjälkar. Hemgymmet Apan hade officiellt öppnat. Det var bara att sätta på handskarna och börja slå. Jag pallade ungefär 90 sekunder och en handfull sit-ups. Men det är inte det som är poängen, poängen är att jag i alla fall har börjat träna.

Och till skillnad mot ett gymkort, som man kan förtränga, eller ett par löparskor, som man kan råka städa bort längst inne i garderoben, blir jag tvungen att fejsa den tygstoppade sandsäcken på Hemgymmet Apan varenda dag. Den är det första jag möter när jag vaknar. Det sista jag ser innan jag somnar. Och hittills verkar det funka. Jag kan inte röra mig mer än två tum i lägenheten utan att se säcken och få dåligt samvete över att jag tränar så dåligt.

Det enda problemet nu är att jag känner mig så satans oorginellt supersvennig. Att nyårslova sig själv att börja träna är ju som att käka stekta grejer till lunch varenda dag i ett helt år. Det finns liksom ingen finess över det hela. Inte som min kompis Gosia. Hon lovade sig själv att börja prata långsammare under 2009. Där har vi ett löfte med lite verkshöjd.

Fast å andra sidan bröt ju Gosia sitt löfte redan andra januari. Hon snackar fortfarande snabbare än hon tänker. Mitt löfte lever i alla fall. Då är det kanske okej att inte vara så originell.

Nöjeskrönikör

Mer läsning

Annons