Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plockar fram godbitar ur skafferiet

/
  • Robertsfors stotlhet. Sahara Hotnights har haft det kämpigt med att hålla ihop bandet

Annons

Sahara Hotnights är tillbaka med ett coveralbum i mynningen. Den här gången handlar det om att skjuta bort onödig slentrian, hålla bandet vid liv – och att ha kul på riktigt.

– Vi behöver väldigt många utmaningar för att det ska bli intressant att hålla på, säger gitarristen Jennie Asplund.

För snart fyra år sedan var en splittring nära för Sahara Hotnights.

Vändningen den gången kom att bli en två år lång paus, ett nystartat eget skivbolag och succéalbumet ”What If Leaving is a Loving Thing”.

När Sahara Hotnights nu släpper uppföljaren handlar det delvis om kärlek till varandra och andra artister – men även om att fortsatt överleva som band.

– Vi behöver väldigt många utmaningar för att det ska bli intressant att hålla på. Så man inte gör samma sak varje vecka – något som jag tror att vi fastnade i ett tag där, säger Jennie Asplund.

Hon säger att bandet körde på i samma hjulspår.

– Ja, och om jag visste vart vi ska ta vägen nästa gång skulle jag lika gärna kunna göra något annat, säger sångerskan Maria Andersson.

Finansierade av EU-bidrag och egna viljor tog kvartetten Sahara Hotnights karriärens första stapplande steg i Robertsfors 1992.

Det var först kring 1996, när bandet vann en talangtävling i Skellefteå, som bandet lämnade växtvärken bakom sig och fick in en fot i branschen på allvar.

Priset, en demoinspelning, resulterade i EP:n ”Suits Anyone Fine”, som följdes av en Sverigeturné, och två år senare släpptes det tvåfaldigt Grammisnominerade debutalbumet ”C’mon Let’s Pretend”.

En odiskutabel succé, givetvis, och efter ytterligare tre kritikerrosade album har Sahara Hotnights ett stadigt grepp om skivmarknader världen över - och ett av bandets största fans är Oasis-profilen Liam Gallagher.

Hur ser framtiden ut för Sahara Hotnights 2009?

– Vi står nog rätt stadigt just nu, säger Jennie Asplund.

– Det känns jättekul, just nu, och det har varit råkul att spela in den här skivan. Och man kan inte tänka längre än så, det blir bara så luddigt då, säger Maria Andersson, och syftar på nya coveralbumet ”Sparks”.

Inför inspelningen plockade bandet diverse basvaror ur det gemensamma skafferiet, ett gediget spektra innehållandes allt från Foo Fighters till Janet Jackson, för att sedan krydda med en egen prägel från början till slut.

– Det är ganska tydliga låtar som vi har gemensamma minnen till, och som faktiskt känns som... ja, man kan kalla det milstolpar, säger Jennie Asplund.

Var det problematiskt?

– Man försöker lyfta fram det man kanske tycker ska ta mer plats än det gör i originalet. Texten, melodin, sången, ett riff, eller vad som helst. Man vill stycka den i små små bitar och stuva om den på något sätt, förklarar Jennie Asplund.

Och var går gränsen för hur mycket man kan stuva om?

– Man kan härja rätt fritt och sabba låtarna hur man vill. Och även om man älskar låtarna måste man ju tro att man kan göra dem bättre, säger Maria Andersson, och tillägger snabbt:

– Och ja, de är bättre nu. Varenda en.

”Det känns jättekul, just nu, och det har varit råkul att spela in den här skivan. Och man kan inte tänka längre än så, det blir bara så luddigt då.”

Maria Andersson

Om nya coveralbumet

Andreas Häggström/TT Spektra

Mer läsning

Annons