Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pop i rutan – men nu kräver vi mera!

I tisdags var det premiär på Studio PSL på SVT. Det är ett program som tar upp insikter och åsikter om populärkultur.

Annons

Jag tycker att programmet är trevligt men samtidigt kan ibland det luta sig lite mot det fåniga men det värsta är att det bara blir två program denna säsong. För är det något vi verkligen behöver så är det ett Babel för populärkulturen, ett varje vecka återkommande program som blandar högt och lågt, men alltid tar popmusik seriöst.

Men egentligen bör jag inte klaga. I tisdags följdes Studio PSL av det alldeles utmärkta SVT-producerade ”Hitlåtens historia”, följt av den amerikanska dokumentärserien ”Hårdrockens historia” och sent på nattkvisten en repris av ett program där ”House”-stjärnan Hugh Laurie åker till New Orleans för att spela in blues.

Bara sen nyår har det visats konserter med Eldkvarn och Thåström. Annat var det när jag växte upp på 1970- och 80-talet då man blev överlycklig för en maratonrock från tyska Wiesbaden och då man fick sitta genomlida timmar av Udo Lindenberg. Allt för att kunna se Talking Heads klockan 3 på natten.

Visst fanns det program som ”Måndagsbörsen”, ”Casablanca” och ”Chrome 22” som försökte vara det jag efterlyser, men jag tror mest att det var bristen på musik i rutan som gjorde att man svältfött slukade allt som fanns i musikväg där.

Tyvärr har det alltid verkat som musik ska ha skildrats ytligt och lite glättigare. Jag har väl egentligen inget emot program som ”Doobidoo”, ”Så ska det låta” eller tävlingsprogram som ”Idol”, ”The Voice” och ”True Talent”, men det är inte min kopp te. Jag vill ha grymma musikdokumentärer från förr och nu, jag vill ha kunniga, intresserade och insatta personer som diskuterar relevanta nyheter och aktuella ämnen.

När det gäller bokprogram har det alltid kunnat sitta folk som visar upp böcker som de rekommenderar, men när det gäller skivor och musik har det alltid ansetts vara fult och kommersiellt att göra sånt. Program som tagit musik på stort allvar som ”Musikbyrån”, ”Pop i fokus”, ”Musikministeriet”, ”Musikjournalen” och varför inte det underbara ”This Is Our Music” är alla lysande exempel på bra svensk musikjournalistik som inte finns idag.

Jag ska inte glömma bort ”Pop i politiken” som återkommer med start 12 februari i Kunskapskanalen där vi bland annat får veta om Lill-Babs karriär bakom järnridån.

Men om vi kan ha ”Fotbollskväll”, ”Hockey Night” eller seriösa program om litteratur borde vi kunna kräva ett ”Musikbyrån 2012” som blandar konserter med Teenage Fanclub med reportage om dubstepstudior i östra London som långa intervjuer och analyser av den stigande undergroundscenen i Los Angeles.

Eller är det för mycket begärt?

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.com

Mer läsning

Annons