Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Popbritterna

1986 kommer knappast att gå till världshistorien som ett gyllene rockår.

Annons

Låtar som Bon Jovis ”You give love a bad name” och Peter Gabriels ”Sledgehammer” var de största, och album med Genesis och Van Halen var stora hits. Men bandet som var det första indiepopbandet som egentligen betydde något, The Smiths, släppte sitt mästerverk ”The Queen is Dead” det året.

De vägrade vara en del av rockbranschen och ville inte vara coola tuffa rocktyper. Som när skivbolaget ville skicka dem på större turnéer och spelställen med målet att bli lika stora som U2 så valde bandet hellre att lägga av. Visst är inte Morrissey synonymt med The Smiths, utan Johnny Marrs gitarr och melodikänsla hade det knappast varit något annat än en freakshow.

När bandet spelade på Top of the Pops första gången i november 1983 så blev det inte bara en total motpol till Paul Young och Tina Turner som också var med. Morrissey vägrade mima i mikrofonen och sjöng istället in i en jättebukett med gladiolus, Johnny Marr stod i Brian Jones frisyr och svart polotröja med en Rickenbacker som visade oss framtidens popmusik.

Det är givetvis lätt att få sympatier för Stephen Patrick Morrissey. I alla fall om du hellre läste böcker än spelade hockey. Han kallade sina fans för lärjungar och hängivna var de. Förmodligen de mest hängivna på den här sidan av flickidolerna. Albumet inleds med Cicely Courtneidge sjungande ”Take me back to Dear old Blightly” innan titelspåret börjar, Moz fascination för äldre brittisk film och musik genomsyrade alltid bandets musik. Omslagen var alltid snygga med olika gamla kändisar, inte alltid obskyra, både Elvis och Truman Capote fick pryda singelomslag. ”The Queen is Deads” omslag pryds av skådisen Alain Delon.

Titellåten är en aggressiv och ganska tuff låt för att vara The Smiths. Givetvis var det ett angrepp på det engelska kungahuset och roligt nog tyckte Moz vid denna tid att den brittiska docksatiren ”Spitting Image” borde stämmas för de framställde kungahuset mer intelligent än det var.

Det bästa med Morrissey är hans enorma själömkan. Ingen kan göra det lika bra. ”I know it’s over” och ”Never had no one ever” är fantastiska pärlor.

Första singeln från albumet var ”Big Mouth strikes again” och var, förutom en fantastisk poplåt, Morrisseys försvar för ett av alla dessa påhopp han hade gjort: ”Sweetness I was only joking when I said I’d like to smash every tooth in your head”.

Om det var George Michael som han menade spelar ingen roll. Marrs ambition med låten var att det skulle låta som Jumping Jack Flash.

Sen kommer låten som är skivans stora clou. ”There is a light that never goes out” är fyra minuter som skulle kunna bli den mest romanistiska filmen som inte Hugh Grant fick vara med i. All ensamhet, all längtan efter kärlek och efter liv som betyder nåt finns inkapslat mellan stråkarna där.

Visheten om att det inte finns någonstans att ta vägen, känslan av att inget spelar någon roll, bara vara älskad av någon som man älskar är större än livet. Låten har spelats in i fler versioner varav Magic Numbers version kan rekommenderas men den blir aldrig bättre än så här. Skivan avslutas med lite typisk Moz humor i ”Some girls are bigger than others”. The Smiths var början på den britpop som kulminerade när Oasis lirade inför 125 000 på ängarna vid Knebworth. I dag är Morrissey tillräckligt folklig för att toppa svenska hitlistor och vara de givna headlinen på Hultsfred.

Peter Alzén

Mer läsning

Annons