Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Popmusiken är mitt smörjmedel

Jag har aldrig varit särskilt duktig på att sätta ord på exakt hur jag känner, tänker, mår eller tycker.

Annons

Det är som att mina två hjärnhalvor inte riktigt talar samma språk och att den vänstra har väldigt svårt att tyda hur den högra halvan uppfattar världen. Och det är därför jag gillar popmusik så mycket. Tydligen fungerar simpel vers-refräng-vers-pop som utmärkt smörjmedel mellan mina hjärnkomponenter. Allt det dom inte lyckas säga direkt till varandra kan en enkel poplåt förklara.

I fredags såg jag Kristofer Åström kompas av Sator. Han hoppade in som gäst på ett par låtar. Och det var en rätt konstig kombo. Men samtidigt det var kul att för en gångs skull höra Åström sjunga annat än countryfierad singer/songwriter.

Det spelar ingen roll hur många soloskivor Kristofer Åström har hunnit släppa – i min, aningen begränsade, värld kommer han ändå alltid att vara sångaren i Fireside. Och som sådan har han lärt mig mer om livet och relationer än vad någon vuxen någonsin lyckades med.

När fantastiska ”Do Not Tailgate” släpptes 1995 var det något som förlöstes i min hjärna. Med den skivan som smörjmedel kunde mina hjärnhalvor plötsligt kommunicera obehindrat och bygga upp en viktig del av min världsbild. Och Fireside är bara ett exempel. Min katalog innehåller en rad olika skivor, böcker, citat och filmer som har byggt upp min syn på världen och definierat min egen plats i den.

Det jag försöker säga är att med hjälp av populärkultur har jag lyckats bygga upp min egen världsbild. Jag ser helt enkelt populärkulturen som en slags ordbok. Och med hjälp av den kan jag förstå, tolka och kategorisera de tankar som redan funnits i min högra hjärnhalva. Men tänk om det inte är så det har gått till.

Jag hoppas du förstår hur jag menar här: Var tanken först föddes är viktigt. Föddes den hos mig? Eller fick jag den från en refräng, en scen eller ett kärnfullt citat, som jag bara råkade exponeras för?

Jag vill gärna tro att tanken först föddes hos mig och sedan fick ord av den populärkultur jag konsumerar. Fast det kan lika bra vara tvärtom. Och då blir det lite skrämmande.

Kan det verkligen vara så att allt jag kan och tror mig kunna är direkta stölder från simpla popsånger? Kan det verkligen vara så att jag har levt ett kvarts liv baserat på textrader som en 20-årig Luleåbo slumpmässigt råkade skriva för att det skulle bli en tuff refräng? Kan det verkligen vara så att min egen världsbild inte alls är min egen utan bara ett hopkok av socialistiska musiker, pundande genier, relationsfobiker, socialt missanpassade konstnärer och destruktiva själar?

Det kan faktiskt vara så att jag aldrig har tänkt en enda egen tanke. Att jag har snott allting från vers-refräng-vers-låtar, som jag bara råkat gilla. Den möjligheten är rätt läskig. Men ändå klart mer acceptabel än att mina tankar, idéer och min världsbild i stället hade formats av ”Jersey Shore”, ”Kungarna av Tylösand” och annan idiot-tv, som dagens unga slentriankollar på i brist på substantiella alternativ.

HÅKAN DURMÉR

krönikör på GD Nöje

Mer läsning

Annons