Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recensenterna är inte alltid så snälla

Annons

I somras var det storm i detta vattenglas som kallas media-Sverige då musiktidningens Gaffas recensent totalsågade Takida. I och för sig inget ovanligt men de flesta tyckte nog att han gick över gränsen när han kallade sångaren mongoloid.

Att vara elak i en recension är något som är grundmurat i recensentkåren, men framförallt är det väldigt enkelt. Speciellt drabbar det band som det är legitimt att sparka på, Måns Ivarsson på Expressen recenserade en konsert med Toto en gång i tiden med en hel flod av zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Charles Shaar Murray i NME skrev ned Yes med ordet No och Lee Hazlewoods album ”Poet, Lover or Bum” med ordet ”bum”. NME var kanske urtypen för kaxig journalistik och många svenska journalister följde efter. Kjell Häglund sågade Lena Ph i Aftonbladet med orden ”en hysterisk bondkärring”. Han fick sedan skrivförbud av tidningen och om jag inte missminner mig så toksågade han Agnetha Fältskog så att skivbolaget vägrade annonsera i AB. Så det var nog droppen som fick bägaren att rinna över.

Andres Lokko placerade E-types skiva ”Loud Pipes Saves Life” i genren ”Barn”, dessutom skrev han att ”målgruppen är oerhört små barn med dåliga föräldrar”. Ibland blir det bara trist, som när Patrik Isaksson fick recensionen ”Men herregud” i Norran. Eller som när GP skrev att Nickelback spelade ”själlös radio-hårdrock som rimligtvis har tagits fram för att tortera misstänkta terrorister”.

I dagarna släpptes Nanne Grönwalls rockcoverskiva, som sannerligen är en hemskt dålig skiva. Nannes versioner av Clash, Ramones och Sham 69 är förvisso spännande och modiga men det är bedrövligt. Skivan är så dålig att Dalarnas tidning konstruerade ett helt nytt betyg, de dalahästar de normalt brukade ge räckte in till för att beskriva skivans uselhet, det blev i stället en dalahäst nedmald i en köttkvarn.

Jag ska villigt erkänna att även jag har dömt ut skivor och varit bitsk i mina krönikor, men de senaste åren har jag försökt plocka fram saker som jag vill att DU ska bli intresserad av i stället för att vara elak.

För det är som Morrissey (som för övrigt är en av de vassare tungorna i vår tid) säger: ”It’s so easy to laugh, It’s so easy to hate, It takes strength to be gentle and kind”.

En recension i en annan kategori, men väldigt minnesvärd, är Lars Nylins recension i gamla musiktidningen Slitz av Depeche Mode’s album ”Music For The Masses” från 1987. Nylin satte ett frågetecken i betyg, eftersom den bara fanns på CD och ingen på Slitz ägde en sån modern apparat. Han gick till teknikangrepp mot skivbolagen men skrev i alla fall att ”ljudet ska visst vara bättre”.

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.com

Jag ska villigt erkänna att även jag har dömt ut skivor och varit bitsk i mina krönikor, men de senaste åren har jag försökt plocka fram saker som jag vill att DU ska bli intresserad av i stället för att vara elak.

Mer läsning

Annons