Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Redan 2009 - ganska sjukt!

Annons

Ganska sjukt egentligen – att det redan är 2009.

Personligen brukar jag häpna då och då över att vi lever i 2000-talet över huvud taget.

Faktiskt! Jag minns millennieskiftet som i går och har liksom kvar den känslan som folk hade dagarna efter den nyårsfesten. Tankarna om att man ”otroligt nog” levde i framtiden.

Jag minns första gången jag häpnade på detta sätt. Första gången min hjärna var stor nog att ta till sig det oerhörda i att tiden går. Det var då 1980-talet gick in i 1990-talet. Fatta vad stort DET var.

Född 1975 som jag är, hade jag fram till dess aldrig reflekterat över att vi bytte år var 365:e dag. 1986, 1987, 1988 – ja ni hör ju – det är liksom ingen större skillnad. Men då världen plötsligt skulle bli 90-tal trillade polletten ner. Jag var 15 år och tillvaron, som jag kände den, förändrades för alltid. Plötsligt blev jag dödlig.

Fram till dess hade jag ingen koll. Ni vet, så där underbart naivt då man tror att sommarlovet varar för alltid, då man kunde glömma bort middagstiden och aningslös och lyckligt ovetande om det skäll som väntade då man öppnade dörren, öppnade dörren fyra timmar för sent. (Denna oerhörda nollkollmentalitet syns för övrigt i mitt slutbetyg från nian!)

Och nu är det alltså nytt år igen, 2009. Ja, jävlar – tiden går fort när man har roligt. För roligt har man ju haft. Då jag, så här på ålderns höst, blickar tillbaka på mitt långa liv ser jag decennier fyllda med lek och glädje. Årtionden packade med fröjd och gamman men också med bittra erfarenheter.

Jag kan se tillbaka på ett liv av högst tveksamma beslut. Jag har generat mig, försatt mig i prekära situationer, och sällan eller aldrig satt hälsan i främsta rummet. Oj, förlåt nu fastnade jag i McDonalds-reklamen. En av många saker som följt oss på ett trevligt sätt genom 2008.

Årets julklapp, förlåt det blev ju nyss nytt år, jag menar förra årets julklapp var en hit. Så länge jag minns har jag önskat mig olika TV-spelskonsoler i julklapp, men aldrig fått någon. Nu gav jag en till mig själv dagarna innan jul. Ett Playstation 2. Lite beige kändes det att köpa den på Maxi med Ica-kortet men kul som fan då man kom hem och mötte grabben i Bukkazoom. ”Jag vill vara Hugo, du får vara lilla Rit!” skriker fyraåringen. Hugo är egentligen bättre än Rit men det är helt ok, jag vinner varje gång ändå.

Åtminstone det här jullovet.

FREDRIK NILSSON

Krönikör GD Nöje

freddenilsson75@hotmail.com

Mer läsning

Annons