Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ronny Eriksson glimtar till ibland

/

Med extranumret Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall. avslutar Ronny Eriksson strax efter nio på tisdagskvällen i Folkets hus i Sandviken. Och meningen sammanfattar föreställningen Vad skådar mitt norra öga ganska väl.

Annons

Under de två gångna timmarna har Ronny Eriksson ibland underhållande, ibland lite småsömnigt gång på gång landat i slutsatsen att det mesta gått ifrån att en gång varit bra till att numer vara åt helvete.

Nja, så drastiskt kanske han inte uttrycker sig, men i Ronny Erikssons universum finns det ett romantiskt skimmer över det förflutna. Historierna och skrönorna från uppväxten i Norrbotten är idel sköna minnen där sammanbitna norrländska män agerade med sunt förnuft.

Samtiden däremot, den ger han inte mycket för. I dag är det bara facebook och en massa skit på teve.

Det går säkert att argumentera för att samtidskommentarerna bottnar i sanningar, men de är schablonmässiga putslustiga, och efter tag, ganska tröttsamma.

Detsamma gäller när hans kända politiska engagemang ger sig till känna. Allt har blivit affärer och alla har förvandlats till kunder.

Allt säljs ut och valfriheten står honom upp i öronen. Moderaterna har allt utom skrupler, Annie Lööf är präktig och Socialdemokraterna har tappat vägen. Han har ett brinnande engagemang men kritiken målas med så breda penseldrag att de träffar överallt och ingenstans.

Men under några tillfällen lämnar Ronny Eriksson det generella och ospecificerade och griper tag på allvar. I två musiknummer, där han vilar mot pianisten Bennet Fagerlunds och gitarristen Martin Tallströms eleganta ackompanjemang, berättar han några oerhört vackra historier.

I den första, Bosses sång, sjunger han om barndomsvännen Bosses relation till sin far.

Över ett countrysläpigt komp frammanar komikern en outsägligt vacker bild av en annars så sammanbiten man som börjar gråta när han och sonen är ute och metar.

Lika hjärtevärmande är det när Ronny Eriksson sjunger om när han tågluffade som ung. På tågstationen i Uppsala möter han en gammal dam som uppmanar ett hotfullt gäng att sluta bete sig.

Samtidigt som Ronny Eriksson sjunger att den sortens civilkurage är något som han tagit med sig genom livet ger han samtidigt mig en berättelse som jag också kommer bära med mig.

Erik Bergström

Mer läsning

Annons