Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så hamnade jag ute i kylan

Annons

Ett litet missförstånd och en batterilös telefon. Det var det enda som behövdes för att göra mig till en hemlös inbrottstjuv.

Missförståndet var att dom andra trodde att jag redan hade hämtat ut min jacka från kontoret. Det hade jag inte. Den låg kvar. Inlåst. Jackan, mössan och nycklarna låg kvar på det låsta kontoret. Men det hade inte behövt få några större konsekvenser. Det ordentliga misstaget var telefonen. Hade den bara varit laddad hade inget av det här hänt. Men det var den inte. Den dog medan jag letade i telefonboken. Tvärdog och vägrade vakna till liv igen.

Så där var jag. 01.15 i fredags natt. Utan jacka, mössa eller nycklar. Utan en fungerande telefon. I en by där tågstationen öppnar 10.30 om dagarna och ingen tycks ha hört talas om nattöppet.

När jag kom hem hade jag kommit fram till att jag hade två alternativ. Antingen kunde jag försöka klättra upp till balkongen, som stod öppen för att katten skulle kunna få gå ut och ta lite frisk luft. Eller så kunde jag försöka hyva småsten i hopp om att någon annan redan hade kommit hem. Det krävdes bara en hastig blick på stuprännan för att inse att jag egentligen bara hade ett enda alternativ. Det fick bli småsten. Problemet var att ingen var hemma. Ingen hörde smattret mot rutan. Ingen kom och släppte in mig i värmen.

Efter 45 minuter i kylan började jag tappa alla proportioner. Jag fick för mig att jag skulle frysa ihjäl. Och då jag gick igenom listan över mina vänner kom jag på att alla bor med portlås precis som mitt. Det fanns inte en chans att jag skulle bli insläppt någonstans utan en fungerande telefon.

Det var då tjuven i mig vaknade till liv. Noggrant kände jag på varenda port, vartenda fönster. Och trekvarts varv runt huset – bingo! Jackpot! Kung Keno! Ett fönster som inte satt som betong. Ju mer jag knuffade på det desto mer gav det efter. Plötsligt gav det efter totalt. Träet runt fönstret måste ha varit rätt jävla murket. För det räckte med ett par rejäla knuffar. Sen hade låshakarna släppt och fönstret gled upp. Och någon minut senare dunsade jag ner på källargolvet. Därifrån var det bara tapp-tapp-tapp. Ut i trapphuset, upp till översta våningen och känna på dörren.

Egentligen hade jag inte räknat med att dörren skulle vara öppen. Och det var den inte heller Men jag var ju tvungen att känna efter i alla fall. På andra sidan vaknade Katten Ruby till. Hon sprang bort till dörren och började mjaua. Vaktkatten har drillats väl och nu undrade hon vad fan som hände.

Medan Katten Ruby höll vakt ställde jag upp bootsen som huvudkudde och förberedde mig på en natt som utelåst hemlös. Det kändes nästan lite lyxigt. Men så är ju ett smutsigt trapphus klart mycket skönare än att stå ute i kylan utan ytterkläder.

Mitt liv som utelåst hemlös varade bara i tre timmar. Sen kom Manda hem och släppte in mig. Men på den tiden hann jag både göra inbrott och känna mig hemmastadd på trapphusgolvet.

Nästa gång det snackas om hemlösa som tvingas till drastiska åtgärder för att överleva är jag den siste som borde döma dom. Jag har full förståelse ifall dom gör ett källarbryt då och då för att komma in i värmen.

Håkan Durmér

krönikör GD Nöje

Mer läsning

Annons