Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skönt att vara gäst hemma!

Annons

Med ovanstående rubrik har jag nu konstaterat två saker. För det första att jag varit på besök i hemtrakterna, för det andra att jag tycker att det varit otroligt trevligt och framför allt utan någon form av klagomål. Kan ni tänka er något så tokigt.

Det kanske är första gången någonsin jag faktiskt klivit ur bilen och landat fötterna på Gävle stads mark, andats in doften av hemmet (om än just i denna stund Stora Ensos alltid så slående och stötande odör) och bara känt ett virvlande lugn i magen.

Hur jag kunde känna ett lugn när jag visste att schemat över de kommande dagarna i hemstaden var totalt fullspäckat och uttänjt likt en fet grizzly som ska komma i ett par skinny fit jeans, det är för mig ett mysterium. Det var bara så otroligt skönt att vara hemma.

Det är många gånger, äh, jag vågar påstå alltid, som det är svårt att vara objektiv i sin inställning till hemstaden. Det är ju här man har vuxit upp, här man har jobbat, här man har fördrivit sin vardag och så vidare. Och när man en gång flyttat därifrån märker man direkt alla fördelar det nya stället har gentemot där man kom ifrån. Man strävar ju ändå mot förbättring och omgivningen är väl en stor del av livsutvecklingen i min mening.

Samtidigt kommer det alltid finnas saker och ting man längtar tillbaka till och saknar hos de platser man lämnat som bara blir helt jäkla amazing när man får uppleva dessa igen. Ungefär så har det varit varje gång jag kommit tillbaka till Gävle.

Skillnaden på mina andra hemvisiter och denna som jag nyligen gjorde är dock rätt stor. Vanligtvis njuter jag i fulla drag på Java av Gävles bästa sallad med vitlöksdressing droppandes från hakan, nöjd som en nymjölkad ko och mätt som Anna Book, för att sedan gå en sväng och börja muttra redan vid Gustavsbro för att staden hälsar främlingar välkomna med en förfärligt rosa, erigerad Volvo.

Jag har en förträfflig onsdagskväll med alla möjliga aktiviteter på Interpool för att sedan inse (och i högsta grad bli frustrerad av) att busstabellen är anpassad efter ett spädbarns dygnsrytm och jag är lämnad åt ödet alternativt taxibolagens penningsugande händer. Strosa runt i Boulognern och leka gudinnan i Edens Trädgård för att sedan bli riktigt förbannad när det knappt finns ett vettigt fik öppet efter 18.00 en söndag.

Ni förstår grejen, fördelar kontra nackdelar. Men denna gång har det bara varit... riktigt, riktigt bra. All the way bra.

Om något smugit ner en påse suspekta piller i min dagliga Java-sallad återstår att undersöka, men min annars så jämna uppskattningsnivå har varit som bortblåst och ersatts av en euforisk lyckokänsla. Jag applåderar händerna skinnflådda till Fnasket i Plasket, bugar djupt för stans trevligaste servitörer på O´Learys och tycker att det är lite trevligt att stå i kön till Kanonkorv bland alla fylleskallar. Det är som att komma till en ny plats, där allt av en händelse råkar vara toppen.

Lugnet höll i sig under hela min hemvisit, staden gav mig allt jag ville ha och lite därtill. Fullspäckat schema eller stillsamt lugn, jag hade för första gången inget att muttra över. Även fast jag inte kan vara objektiv. Jag kan jag gott och väl spendera varje besök i Gävle på detta vis, så länge jag inte applåderar händerna blodiga till en smutsrosa traktor i en rondell. För då var det garanterat något suspekt i salladen.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justinesumire@hotmail.com

Mer läsning

Annons