Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snabbscrollar efter snackisar

Jag borde nog vara mer intresserad av tidningen Dagens Media än vad jag egentligen är.

Annons

Jag menar – jag jobbar med kommunikation och marknadsföring. Och jag läser inte konkurrenten Resumé. Alltså borde jag lusläsa Dagens Media. Så är det. Enkel logik. Ändå gör jag inte det.

Nu ljög jag egentligen. Jag läser visst Dagens Media. Rent tvångsmässigt kollar jag appen två gånger i veckan – vanligtvis onsdagar och söndagar. Medan jag går på toa. Först sorterar jag på Mest läst. Där snabbscrollar jag med ögonen för att se så att jag inte totalmissat någon enormt viktig snackis. Som om någon snackis i mediavärlden någonsin skulle vara enormt viktigt. Sen går jag vidare till de riktiga viktigheterna – Mest diskuterat.

Artiklarna på Dagens Media har blivit som en slags ramberättelse för att komma åt läsarkommentarerna. Ungefär som den där krystade delen om pilgrimsfärden i Canterbury Tales. Det är i läsarkommentarerna den verkliga behållningen finns. Dom är belöningen som jag får efter att ha skummat igenom ytterligare en artikel om chefsrotation på TV4 eller om de röda siffrorna i någon skitnödig reklambyrås årsredovisning.

Insåg precis att jag - helt utan att tänka på det – skrev "på Dagens Media" och inte "i Dagens Media". Misstänker att det innebär att min metamorfos till onlinekonsument till sist är fullbordad. Och nu när jag tänker efter inser jag att jag aldrig läst Dagens Media i pappersform. Fast det är väl inte så konstigt – där får jag ju inte något bonusmaterial i form av läsarkommentarer.

Kommentarerna på Dagens Media följer nästan alltid samma dramaturgi. Vi möter Den anonyma supportern (oftast någon anställd på kanalen, byrån eller redaktionen som artikeln handlar om). Han eller hon går i direkt konflikt med Den anonyma kritikern (oftast någon anställd på en direkt konkurrent till företaget som artikeln kretsar kring). Däremellan säger Den mystiske konspiratören något vagt om att det förekommer skumma saker, som artikelförfattaren borde undersöka vidare.

Allting är som ett välregisserat drama, som spelas upp i realtid. Det är som att se en våldsam dans i textform, där folk gömmer sig bakom generella nicknames för att kunna sprida sin egen agenda. Och har man riktig tur gästas kommentarsfältet av dess egen superstjärna – Anders Andarve, en tjurig fotograf som aldrig missar chansen att dela ut käftsmällar mot Göteborgs Posten. Själv är jag åskådaren. Voyeuren som läst tusentals kommentarer, utan att själv sagt något.

Egentligen skulle jag kunna göra en snabb Sök/Ersätt på den här texten. Byta ut Dagens Media mot Aftonbladet. Eller vilken annan tidning som helst. Det är samma sak där – jag läser artiklar för att komma åt läsarkommentarerna.

Hur kunde det bli så här? När blev medierna bara ett svepskäl, för att få läsa anonyma människors ocensurerade näthat? Har det skett ett paradigmskifte? Har vi ändrat fokus på vårt vardagliga slentrianläsande? Eller är det bara jag?


HÅKAN DURMÉR

Mer läsning

Annons