Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som vi har väntat!

/

Musikprofilen Bertil Fält firar sin 60-årsdag genom att bjuda släkt, vänner och allmänhet på jazz av internationell klass.

Annons

Vilken present till oss alla! Äntligen är Bobo Stenson Trio här, som vi har väntat, ända sen i höstas när medarrangörerna Sandvikens kammarmusikförening släppte sitt program. Det blir riktigt knökfullt i Drottningen.

Förra året kunde trion upplevas tv-vägen, i en konsert inspelad i skogen. Musikaliskt oslagbart och smått surrealistiskt med lampor och häst i skogen förutom trion med flygel, kontrabas och trumset bland träden medan skymningen föll.

Nu är väder och inramning helt andra, men det blir inte ett spår sämre för det.

Konserten inleds med El Manual av kubanen Silvio Rodriguez, svängiga kubanska rytmer som blir en perfekt illustration av vädret. På en gång sveps vi in i det som är trions särmärke, ett samspel lika djupt koncentrerat som lekfullt, fri flykt och suveränt byggda, vitala spänningsfält. M av Jormin är en låt i folkton, han låter basen sjunga, Fälts pinglor pinglar och gongen svajar retfullt. Ljusa kvidande basflageoletter och till det Stensons eftertänksamma, klangrika ackordsspel.

Snart växer ett ösigt sväng, svävande och exakt. Så en låt av tango-kungen Piazzola som börjar med slagverkande på alla instrument. Vilken uppfinningsrik slagverkare Fält är, påminner i sin variationsförmåga lite om Sven-Åke Johansson.

Därpå en låt där improvisationen bygger på ett stycke av danske tonsättaren Carl Nielsen. Lite folkton här också, nationalromantik där varsamt groove stiger i mild extas. Frihetskänslan är slående, samtidigt som de aldrig lämnar den sammanhållande formen.

Ännu en låt av Rodriguez, Olivia. Pianot bubblar frenetiskt och en busig, retsam duell mellan piano och slagverk tar vid. Basen gnisslar djävulskt, Stenson lutar sig bakåt som stänkte och skvätte det från flygeln, Fält jonglerar med cymbaler och så pang! in i vital hård- swing med modernistiska pianofraser.

Fält till och med drar en gnisslande fräckis på trumsetet. Inspirationen kommer från olika tider och stilar. Vi hör Henry Purcells Music for a while i en utsökt tolkning, där Jormin står för grounden, barockens upprepade basstämma, Stenson för den vackra melodin och Fält för in luft med visparna.

Snart öser de på på ett sätt som Purcell säkert hade gillat. Så en vackert skimrande pianolåt, rörande uttrycksfull och ömsint. Fält retar igång Jormin med sina vispar det blir brötigt och tätt, varmt och lekfullt.

Vilka applåder, ingen vill gå utan extranummer. Det blir en suggestiv låt där Stenson står för basostinatot och de andra bygger på med intensitet. Vilken högtidsstund, inte ofta vi får höra jazz av det här slaget på våra breddgrader, en fri och positiv form av känslomättat improviserande som jag faktiskt hörde oftare i min ungdoms 70-tal.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons